Ordbokspromenad

Jag genomför ständigt små ordbokspromenader i mina ordböcker. Mina promenader tar mig hit och dit. Jag börjar med ett ord, söker vidare på varje ord som ordet hänvisar vidare till, söker vidare från deras ordlighet, tittar på angränsande ord, hittar motsättningar och frågor, tar mig vidare till engelska likheter... och mycket snart är jag långt ifrån ursprunget. Ett endaste litet ord... kan vidga horisonten oändligt.

Anne-Marie Körling
Lärare som ordar fritt om ditten och datten.

Betygen kommer att debatteras också denna vår. Härligt.

Jag hade nästan lovat att inte skriva något om betygen igen. Diskussionen om betyg är tröttsam, och det är alltid fel – oftast politiserat - fokus på hela frågan. Men helt plötsligt blir det väldigt mycket om just betyg samtidigt och igen – och mitt tips är att frågan kommer att förfölja oss genom media hela våren. Vänta bara.

Ett roligt exempel är hur Gunnar Ohrlander idag i Aftonbladet försöker utröna skillnaden mellan regeringens och den förra regeringens formulering om vad för skriftlig information eleverna skall få på utvecklingssamtalen. Denna skillnad är betydelsefull eftersom det är detta och endast detta oppositionen villkorar för att göra en blocköverskridande överenskommelse om skolan.

Björklund menar att läraren skriftligt ska "ge omdöme om elevens kunskapsutveckling i förhållande till målen i varje ämne", och den gamla skrivningen menade att läraren "skriftligt skall sammanfatta vilka insatser som behövs för att eleven ska nå målen". Björklund menar dock att omdömet kan vara betygsliknande och sossarna menade att det inte får vara det.

Kan vi inte bara en gång för alla slå fast att den här frågan är en larvig strid om ord utan betydelse? Även om kanske sossarnas formulering tydligare verkar resultera i ett betygsliknande omdöme som ser ut som IG?

Intressantare blir diskussionen när den går in på konkreta problem – nämligen hur betygen faktiskt sätts. Här har politiker och media faktiskt börjat vakna en smula. Inte minst då diskussionen har en reell betydelse för ungar som söker till gymnasiet. I Stockholm har man nu frisök i två stora regioner – och tonåringar med dåliga betyg kan alltså tvingas till långpendling för att de inte kommer in på sitt hemmagymnasium . Att skolorna i regionerna sätter betyg som upplevs som rättvisande är naturligtvis förutsättningen för att det ska fungera. Och här finns det nog mycket att skriva om. Gissningsvis hela våren.

SVT:s Skolfront gjorde förra veckan ett reportage om hur betygssättning kan fungera i praktiken (nättevelänk finns här). På kunskapsskolans grundskola i Enköping fick 0 % av eleverna MVG på det nationella provet i nian – 36 % fick MVG i slutbetyg. 94 % (sic!) av niorna fick höjt slutbetyg i förhållande till det betyg de fick på det nationella provet.

Angående ämnen där det inte finns några nationella prov som jämförelsepunkt åker Skolfront till Linköping. På Nya Munken har 40 % av eleverna MVG i bild, och eleverna därifrån konkurrerar om samma gymnasieplatser som eleverna från Tokarpsskolan, där 3,6 % av eleverna får samma betyg.

Problemet kommer sig givetvis ur betygssystemets konstruktion där all form av jämförelse mellan något annat än elevernas kunskaper och i förväg uppställda kurskriterier är förbjudet. Det är alltså inte relevant att jämföra skolor – och alla skillnader kan lekande lätt bortförklaras. I enköpingsfallet ovan menar matteläraren att just på hans skola struntar alla elever i att göra sitt bästa just på detta prov (han sa faktiskt så – kolla själva). Den enklaste förklaringen - att han har hemmagjorda snällkriterier på de övriga proven som inte stämmer överens med de statligt fastställda – funderar han inte ens över.

Och de nationella provens ställning i allt detta är givetvis mycket oklar. För så fort vi säger att resultatet på de nationella proven och de satta betygen ska stå i samklang har vi ju vips avskaffat de målstyrda betygen och återinfört någon typ av relativa. Där MVG:na plötsligt kan vara slut. Särskilt tydligt blir detta i Svenska B, där ju betygskriterierna på NP och kursen i sig inte alls stämmer överens. NP mäter egentligen bara hur bra eleverna uppnår kursens VG-kriterier. Utifrån dessa kriterier är alltså betyget MVG på det nationella provet egentligen uteslutet.

I ett helt skolsystem där betygen skenar iväg och där högt satta betyg dessutom är billig och effektiv marknadsföring tycker jag ändå att rektor Lars Falk på Sandbäcksskolan i Sjöbo på något sätt ändå är hedervärd. Istället för att sminka över problemet att hälften av eleverna inte ser ut att bli godkända för gymnasiet (Ibrahim Baylan, det är Sjöbo vi pratar om här – inga invandrarelever att skylla på) genom att beordra snällbetyg, slår han larm genom att skicka brev till föräldrarna där han menar att eleverna är för slöa. Och slår upp saken stort i lokalpressen! Och i dag dessutom i DN! Poppis kille i Sjöbos Barn och utbildningsnämnd!

Som inlägg i skoldebatten är greppet uppfriskande, även om slöa elever nog inte är hela sanningen. I SVT:s nya serie 9A ska vi i tretton avsnitt få följa hur ett team handplockade superlärare ska försöka lyfta en klass från en av Sveriges riktiga problemskolor – Johannesskolan i Malmö – till att bli en Sveriges tre bästa klasser på en termin. Mitt tips är givetvis att de lyckas.

30/1 (en dag senare): Tack vare Svante som kommenterat nedan har vi fått reda på sanningen om 9A(klassen är inte en svag klass - oavsett vad vi jämför med, vilket gör att oddsen för att detta kommer att lyckas ökat ytterligare. Läs mer i kommentarerna nedan).

Martin Sandberg tycker att fler betygssteg och tätare byten mellan olika betygssystem skulle underlätta väldigt mycket.

Andra bloggar om: ibrahim baylan, sandbäcksskolan, kunskapsskolan, Gunnar Ohrlander, betyg, Martin Sandberg, skolan, betygssystem,

Sju sanningar om (svensk)lärare

Mats har i sin fantastiska blogg utmanat oss med ett kedjebrev som går runt här på lärarbloggarna. Uppgiften är att skriva sju sanningar om oss själva. Eftersom detta är svensklärarbloggen har vi modifierat uppgiften en smula - här har du sju sanningar du bör känna till om lärare i allmänhet och svensklärare i synnerhet:

1. Martin menar att svensklärare läser färre romaner än vad de vill påskina. Om du hör något om konkreta antal romaner typ per år (vilket du knappast kommer att göra) - beräkna det korrekta antalet med formeln X/3+5. Funkar naturligtvis på antal över 10. Alltså: din kollega Lisa menar att hon "säkert läser en 25-30 romaner per år". Det korrekta antalet är alltså 13-15.

2. Anne-Marie menar att svensklärare av gammal vana och tröttsam tradition är utrustade med en alldeles för blodröd penna. Svensklärare uppfattas som nitiska och farliga då de rättar till det mesta och tar sig friheten att göra det med alla. Jag är själv en lärare som springer hejdlöst över tangenterna, tanken är före nedtryckandet av själva bokstaven. Jag är också känslig. Om någon påpekar mitt slarv och jag tror mig ha nått fram med mina ord och mina meningar kan jag plötsligt dra mig undan med mitt suddigum, som en snigel som försiktigt tittat ut med sina tentakler och vips drar sig inåt igen. Det är känsligt att skriva tycker Anne-Marie som trots detta inte gör annat.

3. Svensklärare håller fram ordet. I begynnelsen var ordet...och vips var läraren född. Det är en sanning att vi är ordrika. Men det är också en sanning att allt inte kan formuleras med ord. Allt kan inte förklaras med ord. Det är en falsk bild av språket. Det finns mellanrum där orden förlorar sig och känslan tar över, som handen som vilar på en älskades kind. Jag kan ibland tycka att ord förstör något. Det är en sanning från Anne-Marie som älskar att skapa nya ord för det jag försöker gestalta och sätta ord till. Märkligt.

4. Martin tror att svensklärare i likhet med många andra lärare har många hemmagjorda betygskriterier som inte riktigt går att hitta i styrdokumenten. Många hemliga MVG-kriterier kan säkerligen formuleras ungefär som: "Utvecklad förmåga att återge detaljer ur författarbiografier som framförallt framlagts muntligt av läraren i klassrummet", eller "stor förmåga att hålla låda i klassrummet, såväl kvalitativt men framförallt kvantitativt".

5. Anne-Marie tänker att svensklärare är fenomenalt duktiga på att sätta litteraturen i ett sammanhang och skapa mening för eleverna. Jag tror envist på lärarens viktiga funktion som litteraturens äktenskapsförmedlare. Vi kan detta. (Stack jag ut hakan nu så tar jag den smällen). Jag tror envist på läraren och det är en sanning att läraren har ett yrke. Och till detta har de utbildning.

6. Svante menar att lärare är överrepresenterade bland fågelskådare, tändsticksetikettssamlare, insändarskribenter och riksdagsledamöter. Samt bland medlemmar i Röda korset och hembygdsföreningar.

7. Svante menar också att lärararna valt detta yrke för att fortsätta vara bäst i klassen.

Svante hade ytterligare en rad förslag som vi såg oss föranledda att refusera

Är sedan länge så allvarligt strålskadade av fotokopieringen att de har svårt att fullfölja en tanke.

Snor sina ledigt hängande kläder från insamlingar till tredje världen.

Visar sina allra starkaste känslor när någon tagit fel kaffekopp i personalrummet.

Hyser hemliga drömmar om en politisk karriär.

Kan med åren utveckla ett ordningsmannamässigt drag som gör att de gärna berättar för okända att de glömt knyta skosnörena.

Har svårt för Jan Björklund och tidigare Göran Persson - för att de kände igen sig mer än kändes riktigt bekvämt.

Kan tänkas ta på sig en Sverigedräkt utan att som drottningen vara tvingad till det.

Även Martin hade ett refuserat förslag:

Lärare på landet ser sig som fångade i en Babylonisk fångenskap – eller som intellektuella i inre exil. Jmfr Ovidius om sin förvisning till de mindre intellektuella geterna vid Svarta havet: Barbarus hic ego sum, qui intelligor ulli, et rident stolidi verba Latina Getae (här jag barbaren och ingen fattar vad jag säger. Geterna skrattar fånigt åt vad som sägs på latin). Lärare på landet skulle aldrig få för sig att vidröra lokaltidningen.

Också Anne-Marie refuserades:

Svensklärare svär och när detta påpekas gör de allt för att bädda in det hela i ett behagligt svammel om att man absolut inte gjorde det ur en mänsklig aspekt utan att detta och dessa ord har till syfte att visa på hur orden kan kopplas till texter ur gamla testamentet.

Anne-Marie Körling, Svante Skoglund och Martin Sandberg har annars inga hemligheter alls.

Bokens längtan efter inblick

FLytta böcker... det går väldigt långsamt. Jag flyttar böcker lite då och då. Ibland flyttar jag omkring böckerna i mitt lilla rum. Lägger dem på andra platser. Göra nya högar.

Jag har under åren flyttat runt mig själv. Då flyttar mina böcker med. I brist på yta flyttar böckerna ifrån mig. De är flygfärdiga. De är inte färdiga för pappersinsamlingen. De vill bara ut och bort från mig. Hitta nya läsare. Möta andra ögon. Få nya inblickar.

Så skiljs man ifrån böcker. En avigsida med detta med böcker.

Anne-Marie Körling
vars bokhylla gömmer mer än vad ögat först ser.

Att göra filmer med mobilen

I dag, fredag 25 januari, är det premiär för Göteborg filmfestival. Och där är det premiär för det som sägs vara den första långfilmen som helt och hållet är inspelad med mobiltelefon, dokumentären ”En enastående studie i mänsklig förnedring” (läs mer om filmen här)

I skolans värld är mobiltelefoner som bekant onda ting som sabbar och förstör undervisningen. Och det är klart, visst är det störande när det ringer mitt under en genomgång. Eller när det piper till i en väska. Fast några större problem under mina sju år som lärare har i alla fall inte jag haft med mobiler, om jag ska vara ärlig.

Dessutom kan ju mobiler faktiskt vara en tillgång. Till exempel när man arbetar med film. Under mina första år som lärare provade jag ett par gånger att göra filmer med mina elever. Vi hade tillgång till några videokameror på skolan som man lånade hos bildläraren. Man behövde ha god framförhållning för att få tag på en kamera. De var nästan alltid bokade, och även om man hade bokat till en viss dag kunde det hända att det inte fanns några kameror i skåpen när man skulle hämta dem, oftast på grund av att några elever hade glömt att lämna tillbaka kamerorna i tid. Väl i klassrummet – eller var vi nu filmade – hände det att batteriet plötsligt tog slut. Eller filmen. Det var inte helt okomplicerat, kort sagt, att dra hela projektet i hamn alla gånger.

Idag är det annorlunda. Den som vill låta sina elever prova på att göra egna filmer behöver inte nödvändigtvis springa runt och jaga videokameror – det finns redan flera stycken i klassrummet. Att filma med mobilen är både smidigare och enklare. De flesta har en telefon och de flesta telefoner är utrustade med videofunktion. Den som ännu inte experimenterat med sin egen telefon får dessutom anledningen att göra det. Själv blev jag rätt överraskad när jag upptäckte alla de funktioner som min mobil var utrustad med.

Mina elever på byggprogrammet är just nu i full gång och förbereder inspelningen av två kortfilmer på ett par minuter vardera. De har lämnat synopsisstadiet och arbetar med sina storyboards. Till veckan börjar vi förhoppningsvis att filma. Vi har fördjupat oss i skräck- och spänningsgenren på sistone, och i en av filmerna kommer tydligen en boll (?) från rymden att landa på skolgården och sedan ska läskiga saker börja hända på skolan. Om resultatet lever upp till det ambitiösa bildmanuset återstår att se. När jag frågade hur de skulle få bollen att flyga genom korridorerna log de bara självsäkert. Det är lugnt, Calle, vi vet vad vi håller på med, svarade de och fortsatte rita flygande bollar.

Det skulle vara kul att höra hur det gått för andra som provat på mobilfilmande – eller filmande överhuvudtaget – i sin undervisning. Hur har det gått för er? Hur gjorde ni?

Carl-Johan Markstedt, som trots allt tycker att det är lite kul med filmatiseringar (även om man oftast blir besviken) och som nog kommer att masa sig iväg och se Låt den rätte komma in (fast trailern var rätt trist)

Läskonventionen

Mina läsrättigheter...


... jag tar mig rätten att vara läsare


* rätten att inte förstå och inte vilja gå djupare in på varför
** rätten att köpa böcker av rent habegär - den är ju så vacker
*** rätten att öppna boken i mitten och läsa där
**** rätten att inte ingå i litteratursamtal kring den boken jag har läst
***** rätten att somna mitt i en mening och ta den med mig in i drömmen
****** rätten att skratta högt på offentliga platser när boken fullkomligt kittlar under fötterna

Anne-Marie Körling
som delvis har konstruerat några rättigheter, Svante har annars skrivit dem jag skriver under... men då jag initierade ämnet vill jag göra ett självständigt inlägg. I stort sett tycker jag nog att läsaren, när man väl blivit en läsare, är suverän. Jag vill ha vetorätt över min läsning.

Ett ord

Ett ord innehåller mer än tusen andra ord.
Så tänker Anne-Marie Körling

då hon läser Svantes suveräna rätt att förälska sig i en bok bara för ett enda ord. Så gör jag också. Det har fått mig att läsa långt fler ordböcker än jag vågar erkänna. Jag har en enorm lust till ord. Det skäms jag inte det minsta över. Jag är snart femtio och då får man ha andra suveräna rättigheter och egenheter.

Antikvariatupplevelser

Vi hade en gång ett litet antikvariat. Där hände det märkliga saker. Kunder kom in för att tala om böcker vilket kan tyckas naturligt. Det talades om böcker. Det värderades och tummades på. Det hände dock att människor kom in för att tala om böcker som inte stod i hyllan. De saknade en bok, eller två... och vad kunde nu en bok som inte stod i antikvariatets hylla vara värd? Eftersom den inte stod där? Tomrummen efter böcker var stort, alltid svarta hål där böcker, författare försvunnit.

- Nej. Den var det länge sedan vi såg... kunde vi svara.
- Men JAG har den, sa boklådebesökaren, och fortsatte: Vad är den värd?

Nja. Det kanske fanns fler anledningar till att hyllorna stod tomma än just att boken var eftertraktad. Den kanske aldrig var efterfrågad. Den hade inga läsare.

Jag minns att vi talade om detta hemma. Den där boken man själv läser ömt, håller om och av, men för någon annan saknar värde. I kronor går det inte att mäta en litterär upplevelse, marknaden kan inte avgöra i termer av efterfrågan och utbud. Det går helt enkelt inte. Det märkligaste med antikvariatet var att många kom in för lyssna och höra hur de andra läsarna åtrådde just den bok de själva ägde. Som bokhandlare fanns det då en oerhörd risk att man satte allt på spel för den som bokfrågar. Det var som om omvärldens värdeyttringar avgjorde innehållets kvalitet. Jag fann det hela mycket märkligt. Jag struntar blankt i vad andra tycker om de böcker jag läser. Jag har mina upplevelser. De är alldeles för berikande för att smulas sönder i kronor och ören.

Anne-Marie Körling
funderar i dåtid... och tänker på slitna bokryggar som krumbuktade sig, klädda i gulnande sidor... sprängfyllda av gamla idéer och tankar... orörda sedan länge, länge... väntandes!

Besök bokhorornas blogg!

Jo, jag vet. ”Bokhora”? Hur kan en blogg om läsning kalla sig så? Jag har passerat den åldern då jag "tar anstöt" av fula ord (har jag nånsin gjort det? hm), men nog känns namnet lite väl … uppmärksamhetshungrigt. Men skit i det nu, som tonårsdottern säger. För här har vi ett alldeles fantastiskt forum för oss som älskar skönlitteratur. Som svensklärare får man lustrysningar av Bokhora och andra litteraturbloggar som samlar smarta, engagerade, välformulerade och entusiastiska läsare.

Bokhororna är fem till antalet och de flesta heter Johanna. De är i 30-årsåldern, de är välutbildade och de är besatta av böcker. De ställer oväntade frågor, t.ex. om hur bloggens besökare sorterar bokhyllan eller rent fysiskt behandlar sina böcker (ett svarsalternativ är "Jag njuter av att knäcka pocketryggar"!) De bjuder på teman, tips och författarintervjuer. De skriver väl. Oftast roligt. Läs detta, till exempel, om lyrik (skrivet nyligen av Caroline Angbjär, som alltså är en av dem som inte heter Johanna):

Under artikelläsningen växte en slags pre-kaffe-bitterhet (med tydliga ironiavgreningar) inom mig: jaaa, verkligen jätteviktigt att dussindeckare som beskriver korrekt och tidsenligt senaste iMacfinesserna direktpubliceras, men var god betänk hur skulle världen se ut (vissen regnskog, gnisslande tbanestationer, övergivna barn, oälskade skogskattor, hammarslagna knän, isärsprättade ligaturer,) om stod och föll lyriken med ngt så vulgärt som produktplacering?

Vilken proffskritiker vågar skriva så? Med risk att beskyllas för dödssynden subjektivitet? Ingen. Bara uttrycket ”pre-kaffe-bitterhet med tydliga ironiavgreningar” är ju värt mer än ett tjog slentrianrecensioner i tidningen.

Vad dessa bloggare gör är att de sätter in sin läsning i ett personligt sammanhang. Läsningen synliggörs som aktivitet, läsaren som subjekt. De har relationer till böckerna.

Hur ska man då se på det kvalificerade bokbloggandet som fenomen? Kanske så här: äntligen börjar den icke-professionella läsaren göra sin röst hörd i den litterära offentligheten. Inte som förut genom att köpa/vägra köpa (en ganska röstlös syssla) utan genom att tycka och skriva. Det kan nog ge välbehövliga vibrationer om inte jordbävningar i bokbranschen. Bara nu inte Bokhora går och blir uppköpt och nedlagd av någon mediejätte!

Det sägs att den professionella litteraturkritiken är hotad av alla amatörläsares energiska bloggande. Vem bryr sig, som tonårsdottern säger. Litteraturkritikerna får helt enkelt vässa klorna. Varje dag. Och samtidigt våga blotta sig - om vassa klor och nakenhet kan rymmas i samma bildspråksradda. Annars kanske ännu fler intresserade, kloka och kreativa läsare väljer att prostituera sig. Det vill säga skriva kritiken själva.

Klicka här för att komma till Bokhora!

Svante Skoglund, för tillfället post-kaffe-harmonisk

Läsarkonventionen - igen

För några dagar sedan skrev Ann-Marie Körling här på bloggen om Läsarkonventionen, en katalog över läsarens rättigheter hämtad från den franske författaren Daniel Pennac.

Ann-Marie efterlyste då några kompletterande rättigheter. Här följer mina förslag:

11. Rätten att inte gilla en bok som hyllas av alla andra.
12. Rätten att (inte) mångordigt berätta om sina älsklingsböcker.
13. Rätten att gilla filmen bättre.
14. Rätten att inte läsa en bok bara för att den skildrar ett utsatt levnadsöde i ett utsatt land.
15. Rätten att inte gilla en bok trots att författarens andra böcker är lysande.
16. Rätten att irritera sig över dumma översättningar.
17. Rätten att inhandla en bok för att den har ett så snyggt omslag.
18. Rätten att bli alltmer gramse på förlag/boklådor som inte ser till att favoriterna ALLTID hålls i lager.
19. Rätten att inte vilja se och höra en läst och älskad författare debattera i TV.
20. Rätten att endast njuta av stilen och strunta i idéer, psykologi och budskap.
21. Rätten att uppskatta en bok vars författare har ett namn som man inte kan uttala.
22. Rätten att tycka om en bok bara för att man förknippar den med en viss händelse eller person.
23. Rätten att gilla en bok för ett enda ovanligt ords skull.
24. Rätten att se litterära eller andra värden i brukstexter som t.ex. tillagningsanvisningarna på en burk fiskbullar i räksås.
25. Rätten att läsa sådana här listor och tänka att det där kunde man väl ha gjort väldigt mycket bättre själv.

Svante Skoglund som hoppas på fler förslag från den uppslagsrika läsekretsen.

Gränslöst kul med blogganalys

Nämen!
Språket har inga gränser. Svenskläraren Kommenterar har besök från följande länder:

Sverige
Australien
Japan
Kambodja
Thailand
Indien
Grekland
Litauen
Polen
Italien
Spanien
Frankrike
Holland
Tyskland
Danmark
Skottland
England
Norge
Finland
Canada
Amerika
Brasilien
Chile
Argentina

Fniss och skratt. Välkomna till oss. Bugar och bockar åt alla håll.

Anne-Marie Körling
som undersöker vilka gränser språket har, och var dess hemvist är. Visst är det spännande. Alla besökare - vi gillar er.

Bokläsarångest

Ibland slår orden tillbaka. Som här. Jag konfronterades med några få engelska ord. Plötsligt var allt tänkande igång. Jag skulle välja den... näe... jag skulle välja... nja...men kanske... njaäeeee. Svåraste frågan för en läsande människa. Det ville avsändarens skapa. Välj din läsning är det underliggande budskapet. Jag kan inte välja. Varje bok kan vara den sista jag läser. Reality bites.

Anne-Marie Körling
som hoppade till av förskräckelse då hon läste budskapet på det svarta vykortet... jaaa...nu vet jag... några ord av Tomas Tranströmer kanske skulle passa som det sista jag läste... men...

Kom ut och slåss, Göran Hägg!

Göran Hägg recenserar läroböcker i Aftonbladet varje år. Han bjuder då ofta på roliga formuleringar. Det är mindre lustigt – inte minst för oss lärare som välkomnar en seriös läroboksdiskussion – att han gör sina bedömningar utifrån ett ytligt kunskapsideal som leder tankarna till Jeopardy eller På spåret. Vad värre är: docent Hägg verkar inte ha satt sin fot i ett klassrum de senaste 20 åren. Detta gör honom mindre lyckad som lärobokrecensent, vilket jag påpekade i en artikel i Aftonbladet den 22 januari.

Vad får jag till svar (samma dag)? 'Skillnaden är att jag tror att skolan är till för att låta människor möta saker de annars inte möter.' Detta är förstås rent nonsens! Den skillnaden mellan oss finns inte. Jag menar inte alls att unga idag främst ska läsa texter som bekräftar deras erfarenheter. Tvärtom! Ett sådant sjuttiotalistiskt litteraturideal – som främjade tendentiösa beställningsverk om skilsmässor och arbetsplatskonflikter – tycker vi båda lika illa om. Men vad krävs för att de goda mötena med det nya och okända i texten ska växa fram? Är det verkligen (mer) Catullus och Heidenstam? Det är de frågorna vi ska diskutera! Så kom ut och slåss på riktigt, Göran! Vågar du ta en seriös diskussion om litteraturundervisning?

Det Hägg hittills sagt i ämnet övertygar inte. Trots sitt stora retoriska register kan han inte få någon att tro att elevernas möten med litterära texter underlättas av katalogartade litteraturhistorier och digra antologier av gammalt läroverksformat. Som läroboksförfattare och lärare måste man lyfta fram de texter som har en chans att fungera i klassrummet idag. Då får t.ex. Tegnér, Geijer, Runeberg och Heidenstam vackert stryka på foten medan Almqvist, Stagnelius, Fröding, Strindberg och Lagerlöf är kvar, för att hålla sig till svenskt 1800-tal. Det handlar om vad som är rimligt att en 16-årig blivande snickare, personaladministratör eller förskollärare kan intressera sig för. Och vad är det? Jo, texter som berör, som har nerv. De kan vara hur ”svåra” som helst bara de har just den egenskapen – angelägenhet. Och då behöver de sannerligen inte bekräfta ”elevens egen verklighet”.

Man måste däremot ofta placera texterna i ett historiskt sammanhang som fördjupar förståelsen. Då kan det vara bra med en handledning som är vad Hägg kallar 'infantil', något han beskyller en av mina läroböcker för att vara. Att mottagarna – de som pluggar på gymnasiets yrkesprogram – fått en lärobok som enligt många lärares vittnesbörd för första gången väckt elevernas intresse för läsning är inte en slump. Det är ett resultat av en genomtänkt urvalsprocess och en stil som vågar vara icke-akademisk. Hellre är jag infantil och uppskattad av elever och lärare än akademiskt exkluderande och rosad av Göran Hägg!


För att få till en slutkläm i sitt bemötande av min kritik gör Hägg en riktigt vulgär sväng ned i ett grumligt populistdike: 'Om du inte tror på den grejen förstår jag inte varför du jobbar med läromedel. För det kan väl inte bara handla om stålar?' Häggs försök till stilimitation är usel - och föraktfull, som väntat. Han har dessutom fel i sak, om man kan kalla ett insinuerande personangrepp sakligt. Man skriver inte läroböcker i svenska för att tjäna pengar. Man blir inte svensklärare av det skälet heller. Man blir det av kärlek till den goda litteraturen och en vilja att ge nya generationer givande, gärna oroande och perspektivomskakande, läsupplevelser. Detta viktiga arbete gynnas inte av Häggs dumkonservativa spydigheter.

Slutligen. Det där med språket, Göran. Du måste jobba lite mer med det. Ta den första meningen i ditt svar på min kritik: "Efter att ha kallat din bok 'kortfattad och infantil' är det inte svårt att förstå att du inte är glad." Jag inser att du vill få reaktioner från oss svensklärare. Men visst finns det bättre metoder än att bryta mot subjektsregeln?

Svante Skoglund som tröttnat lite på en kulturkonservatism som gör det alltför lätt för sig. Dessutom förstår han inte varför det ska vara så ruskigt alarmerande att en del äldre texter förlorat förmågan att engagera nya läsare.

Marcel Proust

Jag har förälskat mig.
I en liten bok.
Om läsning av Marcel Proust.
I författarens noter står att läsa följande...

"Jag medger att en viss användning av imperfekt indikativ - av detta grymma tempus som framställer livet för oss som något på samma gång flyktigt och passivt, som i samma ögonblick det skildrar våra handlingar ger dem en prägel av illusion och förintar dem i det förflutna utan att som perfektformen ge oss verksamhetens tröst - för mig har förblivit en outtömlig källa till gåtfull sorgsenhet."

Marcel Proust ger därefter ett exempel på ovanstående:

"Ingenting hos henne minde om den epoken...Hon var en liten kvinna vars gestalt, en smula nersjunken under hennes tyngd, hade förlorat..etc" för att jag genast ska känna mig fylld av den djupaste melankoli.

- I romanerna är avsikten att skapa sorgsenhet så påtaglig hos författaren att man stålsätter sig lite mer."


Anne-Marie tänker:
Marcel Proust får grammatiken att blomstra. Jag vill inget hellre än att erövra samma känsla och samma förståelse för ordet minde och styrkan i ordet var. Det är Marcel Proust förtjänst. Detta kunde vara en del av mina sju sanningar. Jag fullkomligt bedåras av ordens vandringar mot mening.

Anne-Marie Körling
som håller ömt om en liten blå bok - OM LÄSNING - av Marcel Proust, utgiven av Pontes Förlag 2007. Jag tänker inte släppa taget... Nästa upplevelse står på sidan...

När jag lovade att aldrig läsa Ulf Lundell

Efter att ha blivit utmanad av Fred att lägga ut en film som börjar på J, fick jag sitta och fundera länge. Den första film som jag kom på är Jacques Tatis maximalt charmiga Jour de fête (Fest i byn/Den glade brevbäraren). Lite tafflig, svårbegriplig, mystiskt rolig (man skrattar lite och ofta, men förstår inte varför, för filmen är egentligen inte så rolig). Men framförallt svår pornografi för oss frankofiler, som njutningsfullt drömmer oss tillbaka till stilla eftermiddagar vid torget i någon liten by i Pyrenéerna (t ex Lescun eller Borce - googla dessa du också!) där man kan sitta och pusta ut med en Krounenbourg i handen.



Men sedan kom jag att tänka på att detta inte är fransklärarnas blogg, och mina tankar leddes strax in på ett ämne som debatteras både här och var (t ex hos oss och på Bokhora), nämligen filmatiseringar av romaner. Är boken bättre än filmen?

En intressant fråga som inte berörts lika mycket (även om också detta tas upp på Bokhora ang Guldkompassen) är om man blir sugen på att läsa boken efter att ha sett filmen. Detta tycker jag skiftar.

Jag och Raimonda var för några år sedan och såg Janne Halldorffs filmatisering av Ulf Lundells Jack. Filmen är ett ädelpekoral, och jag lovade mig själv att aldrig aldrig vidröra något som skrivits av Ulf Lundell. Ett löfte jag faktiskt har hållit.



Martin Sandberg anser annars att den absolut bästa filmatiseringen som gjrts av någon bok är Ran - Kurusawas filmatisering av Kung Lear.

Andra bloggar om: Kung Lear, Akira Kurusawa, Ran, William Shakespeare, Bokhora, Fest i byn, filmatisering, Jack, Jacques Tati, Janne Halldorff, Martin Sandberg, Ulf Lundell

Sidospår

Att läsa betyder att komma ut på andra sidan.



Anne-Marie Körling

funderar i korthet över läsningens betydelse. Läser just nu Alain De Button - LÅT PROUST FÖRÄNDRA DITT LIV, 2007. Marcel Proust vars pappa... den berömde läkaren... inte...

Göran Hägg höjer planmålen i Svenska A och B

eller kvantitet i klassikersnuttarna är en kvalitet i sig

Det finns en rörande scen i BBC-serien Folkets århundrade där kinesiska bönder hetsas att överträffa varandras produktion av ris. Överbuden i planmålen haglar, och det hela blir som en tävling – en folkkommun lovar att de på mark som förra året gett 500 kilo ris ska de i år skörda 7 ton. Det är en imponerande siffra – men det blev kanske inte så mycket ris i slutändan. Risplantorna sattes för tätt och det blev inget alls.

Överbud är alltid tacksamt – och till intet förpliktigande. Att läsa Göran Häggs genomgång av litteraturböcker för gymnasiet i dagens och gårdagensAftonbladet blir lite tokrolig just av denna anledning – 7 ton klassiska litteratursnuttar i varje bok – annars får det vara. Och när vi ser vad Hägg saknar i böckerna (eller särskilt berömmer att det finns!) är i alla fall jag glad att jag inte hade honom på gymnasiet.

Vergilius, Catullus, 1695 års psalmbok, mer av Fröding, Karlfeldt och Heidenstam, fru Nordenflycht, Drottning Kristina, tal av Cicero, mer ur Nya testamentet, Stiernhielm, Hjalmar Bergman, Tegnér, Geijer, Wallin, Runeberg och Rydberg. Almqvist och Bremer, Willy Kyrklund och Villy Sørensen, Wivallius, Lucidor, Lenngren, Coleridge och Keats, Lars Forssell, Hjalmar Gullberg.

De fylligaste böckerna (läs: de som uppfyller Häggs planmål vad gäller svensk litteratur före 1900) är bra, de andra är undermåliga. Hur lätt är det inte att recensera sådana här böcker!

Jo, jag tycker också att det är tråkigt med kortfattade antologier. Det blir för mycket små snuttar och för lite att välja på. Därför finns det en poäng att ha Dialog eller Levande litteratur stående på skrivbordet. Utmärkta böcker båda två. Liksom Om-serien som Hägg berömmer.

Men i Häggs värld verkar det just inte handla om att välja. Allt - särskilt det som skrevs av män på 1800-talet - är lika viktigt. Litteraturhistorien är en färdig storhet som det gäller att stoppa i sig så mycket som möjligt av. Och då kan väl ändå inte didaktiska grundfrågor som varför just denna text för dessa elever just nu på denna kurstid? få stå i vägen. För visst ingår det i vårt kulturarv att läsa fylliga urval av Tegnér, Karlfeldt, Runeberg och Rydberg?

B-kursen - där de flesta läser lite mer litteratur än på A-kursen - har i regel tilldelats mellan 80 och 90 klocktimmar på gymnasiet. Det är då inte bara utdrag i litteraturhistorieantologin som skall hinnas med utan också saker som uppsatsskrivande, romanläsning, språkhistoria, argumentation och argumentationsanalyser, retorik och film. Och elementära kultur- och litteraturhistoriska begrepp.

Med tanke på dessa förutsättningar blir just Häggs efterlängtade djupstudium av Karlfeldt och Fröding svår att försvara.

Under min gymnasietid utgick just allt annat än diktläsning på svenskan i tvåan och trean (jag gick ut -90). Vår lärare tog till Häggs stora glädje litteraturantologierna (Dikt och tanke. Fyra till antalet – var och en fylligare än varje nutida exempel) mycket bokstavligt – inget var för ointressant att läsa. Så vi läste mycket fylliga urval av de svenska män från 1800-talet som böckerna flödade över av: Kellgren, Rydberg, Tegnér, Geijer, Stagnelius, Heidenstam, Almquist, Strindberg. Inget från 1900-talet, det hann vi inte med.

Problemet var naturligtvis att dessa dikter (bara dikter) inte alls diskuterades. Vi hade en tre fyra dikter i läxa och sedan lade läraren ut texten om meningen med Heidenstams "Moguls kungaring" eller Rydbergs "Jubelfestkantaten", med betoning på vilka stilmedel som användes (lägg märke till stegringen i han grät, han bad, han grävde, se kontrasten i Rydbergs pampiga inledning).

Vi får heller inte glömma att vi blev ganska insatta i saker som Tegnérs studieår och kärlekshistorier samt Rydbergs tidningskarriär – allt viktigt för att rätt förstå dikterna, och som vi pluggade på i den 500 sidor tjocka litteraturboken Dikt och data. Det var lättare att vara svensklärare då. Gör inget urval, följ boken tills vårterminen i trean är slut.

För att litteratur ska bli intressant måste den diskuteras. Vilka frågor mer specifikt skulle du vilja aktualisera vid läsningen av Karlfeldts "Hösthorn" eller "Vinterorgel"? Hur skall dessa dikter egentligen läsas? För Göran Hägg – att ha läst dem räcker inte som motivering. Och om det tar uppåt en lektion att läsa och diskutera en enda dikt – som Tranströmers "Dagsmeja" jag och musiktreorna kikade på igår – vad ska vi välja bort? Ledsen, men Wallins psalmbok platsar inte längre. Vi har inte tid till bara mer av samma.

Hägg bortser naturligtvis också från att klasser är olika. När han rackar ner på en bokserie som Svenska Timmar förstår han inte att det i många klasser inte handlar om att välja den eller Ekengrens svenska. Valet står snarast mellan Svenska Timmar eller att helt fuska sig förbi all litteraturhistoria, kanske garderad av ett litet arbete (avskrivna Wikipediaartiklar) om realismen.

Så Göran Hägg, det är inte ditt val av favoritböcker jag kritiserar (där håller jag till stor del med dig!), det är den enormt tråkiga syn på litteratur som dina resonemang implicerar jag vänder mig mot. Trots att jag verkligen gillar dina roliga litteraturhistorier. Måtte vi inte få skrivningar av din modell i kursplanerna.

Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker – oavsett vad ovanstående ger sken av – att litteraturhistoria är mycket viktigt. Men man kan inte smita från ansvaret att göra ett vettigt urval. Med eller utan läromedel.

Andra bloggar om: Martin Sandberg, Göran Hägg, svenska, svenskämnet, läromedel, skolan, litteratur, litteraturkanon,

Bokläsarkonventionen

En läsare har rättigheter.
Bokläsarkonventionens artiklar kan se ut så här:

1) Rätten att inte läsa
2) Rätten att hoppa över
3) Rätten att inte avsluta en bok
4) Rätten att läsa om och om igen
5) Rätten att läsa vad som helst
6) Rätten att ta en roman för verklighet
7) Rätten att läsa överallt
8) Rätten att försvinna in i boken
9) Rätten att högläsa
10) Rätten att hålla läsningen privat.

Jag myntade ordet bokläsarkonventionen men artiklarna står Daniel Pennac för, den fria översättningen är min fria, men om den ordagranna betydelsen står i The Rights of the Reader, walkerbooks,1992.

Jag efterlyser nu ytterligare artiklar i bokläsarkonventionen. Så fyll gärna på. Använd kreativiteten. Hur vill du ha din läsning? Vad anser du att du har rätt till?
Översätt det till klassrumsläsningen? Vad vill eleverna? Hur gör vi?

Anne-Marie Körling

som ständigt funderar över läsningens måsten och inte måsten, varför jag själv läser det jag själv läser, varför jag inte läser det jag bör läsa... och varför jag fastnar för evigt i en del böcker.

Innanför pärmarna

Man lägger in saker i böcker.

Då man lägger in saker i böcker ramlar dessa en dag ut ur böckerna.
Någonting singlar långsamt ned på golvet. Som en död sommarfjäril som pressats samman och bevarats. Den har sina vingar men inte sin tid.

Man lägger saker i böcker.
Gömmer in i det lästa någonting utifrån.
Ett slags brevförsändelser. Betydelsefulla inlägg.
Det ramlar ut ett brev med gammalt porto.
Det öppnar sig ett leende i ett gulnat fotografi från 1952.
Ett kärleksbrev rodnar då det ertappas mellan hemliga sidor.

Själva boken vittnar om sin läsare.
Bland författarens ord sparas något privat in.
Vilket förtroende för boken.

Innanför pärmarna finns mycket mer att läsa.

tänker

Anne-Marie Körling

som varsamt plockar upp ett brev som föll ut ut ur Tomas Tranströmers SANNINGSBARRIÄREN, Bonniers 1978. Jag tog upp brevet och där stod...

För att understryka

"Ofta tänkt på understrykningar - särskilt när jag själv strukit under. Typ när jag läste historia som 20-åring och strök under typ allt i hela Bra Böckers Världshistoria med bläck. I efterhand så oerhört poänglöst. Då - så oerhört nödvändigt. Som att visa sig själv att jag hade faktiskt läst.

JAG var tvungen att lyfta fram min skrivande kollega Martins replik från en blogg (Hypergraphia) han besökt. Inte nödtvungen. Men lusttvungen. Jag minns också hur jag själv strök under, vek hundöron, fick utskällning för hundöronen, och över min vingliga pennföring som ofrivilligt strök bort ett "inte" vilket gjorde att betydelsen jag strukit under helt förändrades. Jag skrev också kommentarer i litterära verk som skulle ha mått mycket bättre av att jag inte skrivit någonting alls i dem. Jag kan rodna - lilla Anne-Marie vad hade du i Dostojevskijs verk att göra, men också följa mitt tänk - jasså så tänkte jag då och se den lärande utveckling jag har gjort sedan dess.

Jag tror att vi har mycket att lära av oss själva. Jag strök under det fullkomligt enkla, men hoppade över det svåra. Det visar mig att allt lärande har en början för oss alla, och att vi sedan utvecklas utifrån denna personliga början. Det är lärande. Därför är det viktigt med en tillbakablick i det egna då och då. Det ger en pedagogisk insikt för vår dagliga utsikt.

Anne-Marie Körling,

lärare som understryker att jag mycket motvilligt lånar ut böcker i vilka jag skrivit, gjort markeringar. Dialogen mellan mig och författarens text är alldeles för privat.

Debatten går vidare om Ibsens "Ett dockhem"

Max Bolotin har tagit upp debatten angående Ibsens Ett dockhem - och teaterestetik generellt, med en serie långa, välskrivna och mycket intressanta kommentarer till det ursprungliga inlägget Det räcker med "samtida" klassikeruppsättningar nu. Bolotin utgår från Mattias Anderssons uppsättning av Brott och Straff på Backateatern (aktuell som kandidat till DN:s kulturpris). Gå bums in och läs!

Martin Sandberg är gymnasielärare och skäms för att han inte oftare går på teater i Göteborg.

Andra bloggar om: Brott och straff, Ett dockhem, Henrik Ibsen, Martin Sandberg, Mattias Andersson, Max Bolotin, DN:s kulturpris, klassikeruppsättning, litteraturkanon, teater, litteratur

MUSIKEN och ORDEN

En gång i tiden var jag Gunnar Svensson (Helmer Bryd) sekreterare. Det var mer av ett vänskapligt knattrande på någon slags gammal skrivmaskin. Jag skrev vänligt ut hans brev, noter och texter... då han i sin tur ... berättade om musikvärldens under och fantastiska äventyr. Jag blev mycket fäst vid Gunnar Svensson. Det var vänliga stunder och skrattande avslut. Jag hörde om Alfredsson och Danielsson, jag hörde om SLAS, jag befann mig i Gunnars berättelser som toner i dur. Spelande ord. Jag har aldrig ordat så mycket om det här... men nyligen fann jag alla små berättelser jag fått av Gunnar Svensson på små ark papper (Strindbergs vackra ord) och alldeles nyss fann jag visitkortet.

Gunnar Svensson titulerar sig - CIVILKOMPOSITÖR - så vackert är ordet. Så ödmjuk är tonen. Så vackert klingar det i mina öron än idag. Så är det med ord. Rätt förvaltade ger de eko. Långt in i framtiden. Som denna visit från en civilkompositör.

Var rädda om orden. Ordomsorg!
Anne-Marie

Alla vägar bär till Svenskläraren - google analytics i praktiken

Allt sedan jag registrerade bloggen på google analytics i mitten av december har jag roat mig med att se vilka sökningar som lett till besök hos oss. Vissa är det ganska låga odds på, som utbildning, genrepedagogik eller jan björklund.

Men det finns en del oväntade. Att jag är gymnasielärare hamnar hos oss är kanske inte så konstigt, men varför skulle någon söka på denna fras? Vad för slags info vill han eller hon ha fram? Eller är det ett rop på hjälp?

Google skall ju vara en ganska exakt sökmotor, men efter att ha gått igenom listan (236 olika söksträngar den sista månaden) börjar jag undra. Tittar vi bara på dessa sökningar kan man kanske få en missvisande uppfattning om innehållet på vår sida. Frågan är vad i Svenskläraren kommenterar som svarar mot sökningar som american exspress poänger. Och vad som får någon som söker efter sådana att tänka "Ja, kolla, här finns en blogg som heter Svenskläraren kommenterar. Dom skriver nog om Amex bonusar".

En stor grupp som kikar in hos oss är uppenbarligen elever som använder datorer på ett kreativt och explorativt sätt. Här kan vi förstå att vår bloggtitel känns lockande. Vad kan vara bättre att lämna in än något som är skrivet av en äkta svensklärare (och om vi får säga det själva – Sveriges ledande)? Exempel på denna typ av sökningar är:

skriver uppsats av bröderna lejonhjärta
disposition flugornas herre
en herrgårdssägen budskap
kejsaren av portugallien symbolik
litterär jämförelse mellan riddarroman och shakespeare
pojken som kallades det s personlighet

Men som sagt: en stor del av dessa sökningar förstår vi inte alls. Varken hur det kommer sig att vi kommer med på listan – eller hur det kan komma sig att någon tror att något om det sökta kan finnas på denna er favvosvensklärarblogg. Eller som sagt: vad vill folk ha fram överhuvudtaget? Här nedan kommer en lista över sådana sökningar.

outbildade kirurger andra länder (bara tanken på outbildade kirurger är oroväckande)

är det svårt att få alla mvg (ja det är det)

mycket på danska (det är det. Men vår blogg heter Svenskläraren kommenterar)

pippi anarkist (ja, det får man säga)

vilken affär gör kurt olsson reklam för? (Rätt svar Elon Rabattfynd. Bara detta namn är ju material för separat språkspaning)

röd lackkjol (spännande. Men vi är inte en modeblogg för swingers)

svenska skolan bai bang (har det funnits en svensk skola i Bai Bang? Har vi skrivit om Bai Bang?)

svensk raskunskap (suspekt. Ariska svensklärare kommenterar?)

drutten o jenna (vid närmare eftertanke – är inte detta en ganska kinky sökning?)

noveller förbjudna tankar (nästan lite rörande. Du får exaktare träffar på noveller porr)

lolyta teenager nue (på vilket språk är detta skrivet? Nue är uppenbarligen franska för naken, men Lolyta? Och hur kommer Svenskläraren kommenterar in i bilden?)

föräldrarna nakna i sängen (mest kinky hittills. Hur i allsindar kan någon tro att denna typ av material kan finnas hos oss? Ger vi er fel intryck?)

Men sist men inte minst – vår favoritgoogling hittills; det oerhört lakoniska

mallarmé hej

Martin Sandberg är gymnasielärare och har svårt att släppa Drutten och Jenna.

Andra bloggar om: Martin Sandberg, Drutten och Jena, Google analytics, Google, Bai Bang, sökningar, Mallarmé, informationssökning,

Fara och läsa eller fara med läsning!

Fara läsning!

En gång i tiden fanns det en skylt på svenska tåg. Skylten varnade för läsning på tåg. Tåget skakade och ögonen kunde skaka över texten. Detta varnades det för. Man kunde således få skakögon.
Då jag var barn fick man inte "hänga över böckerna". Nej man skulle vara ute. Det var således ute att läsa inne.
Idag är vi varken inne och läser eller ute och leker. Det är en skakande utveckling.

Anne-Marie Körling
som rusar in i klassrummet med någon bok jag tänker läsa högt för mina elever. Jag tänker välja en bok som är inne, med en text som skakar om.

Snöbollseffekt

Inne i klassrummet frågade jag mina elever:

- Hur gör man en hög med vatten?
De diskuterade, funderade, tänkte och uppfann allt som var tänkbart. Jag menar jag kunde inte tänka ut det, för mig var det inte tänkbart. Jag lärde mig hur det gick att tänka. Eleverna gjorde skoluppgift av min fråga. De höll sig strikt till det teoretiska.

Väl utanför hade de inga problem med att göra en hög med vatten. Det snöade och marken var täckt av underbar kramsnö...bara att greppa... och visp har man sin egna lilla hög med vatten.

Anne-Marie Körling

funderar över varför eleverna tänker som de tänker inne i klassrummet, och gör och förstår när de ställs för samma fråga utanför klassrummet. Snöbollseffekt!

Bokstäverna och bilden

Ibland vill det sig inte. Eleven hade till uppgift att skriva en egen artikel utifrån en redan skriven artikel. Eleven bet på pennan. Så fort pennan snuddade pappret suddade eleven ut sina ord. Det blev inget skrivande. Det blev ingenting. Det var en knepig artikel. Den var inte självvald. Den var utvald och utdelad.
- Du får gärna rita en bild försökte jag.
- Äh! Det är väl inga ord i den.
- Du kan börja med att rita en bild, försökte jag lirka.
Eleven fick ingen ordning på bokstäverna, orden eller meningarna.
- Så lämna dem ett tag, manade jag. Då gjorde eleven det. Lämnade bokstävernas oreda och ritade bilden. Ur sin egen bild kunde han sedan skriva sin artikel.

Anne-Marie Körling

Inom en snar framtid kommer jag presentera ett mycket intressant arbete kring Tranströmers diktning. Arbetet var så målande och språkrikt att jag visade upp det för författaren.
Så kan det gå.
Nyfiken?
Välkomna tillbaka.

Serviceknappen

Jag måste stanna vid ämnet stavning. Jag måste få återkomma till detta ord. Stavning.
Jag måste få uttrycka min känslighet, mitt mod, min undran och min förfäran. Jag måste få skriva lite till.

Jag hade en gång en vän som aldrig vågade sända ut meddelanden till sina kollegor, dvs hon vågade aldrig skriva en liten lapp och lägga den i sina kollegors fack då hon var livrädd för sina eventuella stavfel och språkliga krumbukter. Det var aldrig innehållet som värderades berättade hon. Det var bara formen. Innehållet - tja handlade om de där roliga sakerna som skulle äga rum, festerna, fikabrödsdagarna och tja, allmänt uppskattade saker för att roa alla de andra. Hon gav dem muntligen. Skriva ned... nej svarade hon... de skrivkunniga fick skriva upp själva... så var det med den saken.

Varför kan man undra?
De gånger hon lagt ut lappar med inbjudan om än det ena än det andra, så kom det alltid ett par stycken inbjudningar tillbaka, rättade och korrigerade. Det var inte illasinnande kollegor, snarare aningslösa, men skrivmodet försvann totalt. Till saken hör att denna person hade problem med sin stavning och sin förståelse hur orden presenterades. Hon led av sina problem. Nu vågade hon inte mer. Det fick bli muntligt. Gott så. Bra så. Hon tystnade inte.

Men de som är tysta och utan skrivmod? Vad händer med dem?

De som kämpar med sitt språk är hjältar - verkligt stora språkliga hjältar. De som tillägnar sig sitt språk är små hjältar som äventyrligt utforskar språkets nya värld. De som kommer från andra språk prövar nya språk. Alla dessa språkliga hjältar. Med vilken rätt trampar en rödpenna in?

Jag brukar fråga mina elever hur de tänker kring sin text. Hur vill du att jag ska läsa den? Vill du ha synpunkter på din text? Om du vill ha det hur vill du ha dem? Vad vill du utveckla?

Sen låter jag eleven läsa sin text högt för mig. - Läs texten högt för mig, så får jag lyssna och tänka, uppmuntrar jag vidare. - Det du själv upptäcker och vill ändra på låt oss börja där, låter jag eleven veta.
Allt skrivande utvecklas genom skrivande. En vuxen som inte skriver utvecklar inte sin skrivning. En elev som inte skriver behöver uppmuntran och medföljarläsare för att lära sig skriva.

Mitt fotografi - bokstäverna, sifforna - är en bild av redskapen. Det finns en serviceknapp också. Den trycker man på då man behöver service, hjälp eller kontakt.

Det är en liten bild över språkets möjligheter, i all sin enkelhet.

Anne-Marie Körling

Det är viktigt med stavning. Det är hur vi pedagogiskt går tillväga som jag önskar diskutera. Trampa på eller avstamp ur ...

Ännu en filmatisering av ännu en barndomsskildring

eller infantiliseringen av "jag kände verkligen igen mig".

Den svenska litteraturen består i första hand av barndomsskildringar. Pojkar med trassliga förhållanden till sina (alkoholiserade) fäder, flickor med trassliga förhållanden till sina (psykiskt sjuka) mödrar. Barn som mobbas av sina kamrater, slår tillbaka eller blir kuvade.

Inget ont i det. Det är inte vad böcker handlar om i sig som gör dem bra eller dåliga, och alla goda berättare har väl just en historia om barndomen som fortfarande kliar och skaver någonstans. Många av dem är ju strålande, och vi läser dem med våra elever: Ett öga rött, I taket lyser stjärnorna, Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, Ett ufo gör entré, Låt den rätte komma in.

Men uppväxtskildringar passar också så enormt bra in i den barnsliga svenska kulturella överideologi som har igenkänning som högsta dogm. Som på teatern, som "sanna" romaner, som inom filmen där vi antingen får möta våra gamla buddies Gunvald Larsson och Martin Beck ännu en gång (tryggt förflyttade till ett hyperaktuellt nu – så att man känner igen sig), eller ytterligare en av dessa filmatiserade barndomsskildringar som alla och jag menar verkligen alla redan har läst.

Att läsa dessa böcker med sextonåringar ser jag som sagt som helt problemfritt, sextonåringar behöver känna igen sig i romaner för att uppleva dem som intressanta.

Men. Det är få svenska författare som ser bortom den yttre igenkänningsfaktorn (miljöer), och fokuserar på en inre igenkänning. Det är av denna anledning ungdomar överger all annan läsning för fantasy. Vi behöver inte rökrutor, Hej Matematik! eller tuffa bimbotjejer i åttan i Sagan om ringen eller Harry Potter för att känna igen oss – det finns något djupt allmängiltigt i att ta sig till Domedagsklyftan och hysta i ringen, eller lära känna sanningen om sina föräldrar och förstå vem man egentligen är.

Det gör de däremot i Hollywood, och det är därför som en så fantastisk film som Ratatouille är så fullständigt omöjlig att tänka sig i Sverige (bortsett från att resurserna inte finns). Den utspelar sig i en utländsk stad! Med en råtta i huvudrollen! Som gillar att laga mat! Men framförallt – den bygger inte på en svensk bästsäljande barndomsskildring.

Detta är det stora problemet: det finns något tvångsmässigt att filma samtliga bästsäljande augustvinnande romaner om barn som växer upp. Tänk på alla dessa som läst boken men – hemska öde – inte känt igen sig! Vi behöver nog synliggöra raketosten och visa upp den i bild så att man verkligen kan se vad raketost var för något.

Jag skulle kunna orera sida upp och sida ner om hur illa jag tycker om de fullständigt poänglösa filmatiseringarna av Kim Novak och Vittula. Om vi bortser från de rent krassa materiella orsakerna bakom (svenskar ser mycket ogärna något på bio som inte de och alla de känner redan läst. Se t ex nomineringarna till Biopublikens pris. Tack Veronika för tipset!) känns det som någon slags Illustrerade Klassiker-tankar bakom: det finns något i sig förädlande med att få tillgodogöra sig själva fabeln i klassiska romaner – även om de är råfult tecknade, bjärt rastrerade på brunaktigt, obehagligt papper.

Det är någonstans som om de som gör film i det här landet aldrig fått lära sig vad ett orginalmanus är för något – ni vet (knepigt att förstå - håll i er): en sk manusförfattare skriver något som inte ges ut som bok först utan ges direkt till producent som ger det till en regissör som gör film av den. Fördelarna är a) att man inte i förväg vet precis hur filmen slutar, b) slipper störa sig på att filmen bara är en slags bildsatt skelettartad följd av handlingar där inget tillförts men allt som var bra tagits bort.

I USA har manusförfattarstrejken just upphört – i Sverige verkar den vara permanent. Eller är det så att Dramatiska Institutes utbildning i manusskrivande egentligen bara är en utbildning i romanadaptation?

Så det är därför jag blir så ledsen av att Låt den rätte komma in filmatiserats och det är därför jag hoppas att filmatiseringen av I taket lyser stjärnorna inte blir av. Jag har vägrat att se Ett öga rött (och fick kryprysningar både av den hemska affischen och den vidriga gussilago-trailern).

Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker att kölhalning är ett lämpligt straff för den som filmatiserar ytterligare en av hans klassuppsättningar.

Andra bloggar om: adaptation, Ett öga rött, filmatisering, I taket lyser stjärnorna, Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, Låt den rätte komma in, Martin Sandberg, uppväxtskildring

Stavfelsresa

Jag stod på Arlanda. Väntade hem min dotter. Jag var där ungefär i tid. Tiden var inte knapp snarare tvärtom. Den var väl tilltagen. Jag väntade och väntade. Plan landade och landade. Jag hade så tråkigt. Jag läste av alla och jag läste av allt. Taxichaufförer väntade på namngivna personer, stod där med sina textade skyltar, privata namn intill uttryckslösa ansikten. Väntan.

VanMorrison väntades till Jazz & Bluesfestivalen i Stockholm detta år. Jag är jazz och bluesvän. Stockholms Bluesfestival lockar mig och där sitter jag. År efter år. I tid och otid. Nu stod jag på Arlanda. Timmarna gick. Jag hade inte kontrollerat min dotters ankomsttid.

En av chaufförerna höll upp sin skylt - Morrisson! Jag tänkte... men tänk om det är den Morrisson han väntar på. Van Morrisson. Men vänta... om det är THE MAN, så stavar han inte sitt namn med två s. Så enkelt är det inte. Med ödmjukhet närmade jag mig chauffören.

- Du, väntar du på... the man... viskade jag.
- Hmm, väntar på vem... en man?
- Ja, the man... THE MAN... du vet... jag nynnade My brown eyed girl och fortsatte med Did I tell you lately that I lov...

Chauffören skakade på huvudet. Nej han visste bara att han skulle hämta några som skulle spela på Jazz och Bluesfestivalen.

- Men du... då är det säkert Van Morrison du ska hämta... och han är... känslig tror jag... stavar sitt namn med ett s?!
- Jag får inte ändra mina skyltar, det är order på det, suckade chauffören.
- Nej, det är ok. Men om du får något påpekande så kanske du kan säga att du vet, men inte får...

Därefter ställde vi oss intill varandra och stirrade mot passkontrollens dörrar och exitutgången för de nyankomna. Ingen väntad dök upp. Ingen Van Morrison, ingen dotter. Chauffören och jag påbörjar en livlig diskussion kring livet, musik och stavningen.

- Du får åka med in till stan om du vill...säger chauffören plötsligt till mig. Du kan berätta om Stockholm... för musikerna...

Så blev det. Jag väntade på en dotter. Ingen dotter kom. Men ... stavfelsmöjligheten bidrog till ett annat mottagande och en helt annan hemresa.

Anne-Marie Körling