Jag har haft en känsla av att många lärare lite i smyg hejat på Jan Björklunds framfart i skoldebatten. Han har stått för en radikalt annorlunda berättelse om skolans problem än den som idisslades av hans socialdemokratiska föregångare.
Men - som vi påpekat tidigare - ofta hamnar Björklund helt fel i lösningarna, då han nostalgiskt drömmer sig tillbaka till den tid då femmorna alltid var slut och skällsordet "mekansikt utantillrabblande" hade större fog än nu.
Nu menar han att svenskämnet på gymnasiet skall delas upp, en litteraturdel och en språkdel. Detta motiverar han (?) med att eleverna skall få läsa mer nationella klassiker. "Om du går in i en skola i Polen, Ryssland eller i Frankrike så är det en självklarhet att eleverna läser och tar del av de stora nationalförfattarna", menar skolministern och får i alla fall undertecknad att önska att mer logik borde funnits på schemat när han gick i skolan.
Att avskaffa de båda svenskbetygen var en käpphäst för Svensklärarföreningen i årtionden. Skillnaden mellan att läsa litteratur, tala om den och skriva om den är allt igenom konstlad, och problemet löstes 94 genom att A-kursen fick en lite större slagsida åt att skriva, och B-kursen fick en lite större slagsida åt litteraturen.
Varför Jan Björklund kan du inte prata med lärarna först? Och varför Jan Björklund kan du inte förklara varför en uppdelning i ämnet i två delar skulle vara det bästa medlet att få eleverna att läsa fler "stora nationalförfattare"?
Som vi förut påpekat: är det inte bättre att fundera mer på hur vi ska få elever att läsa böcker överhuvudtaget?
Martin Sandberg är gymnasielärare och fick två betyg i svenska. Men undervisningen var uteslutande litteratur.
onsdag 31 oktober 2007
Att tro på eleverna borde vara en självklarhet
En av de mest uppmuntrande vinklarna i DN:s idag avslutade serie på Insidan om problemskolor som lyft sig är synsättet på barnen. En gammal sanning i skolvärlden säger ju att det bara är två saker som har mätbar betydelse i skolsammanhang – föräldrarnas och lärarnas utbildningsnivå, men det verkar som om detta inte gäller.
En tro på att förändring är möjlig, i kombination med ny syn på skolans organisation, ordentlig lärarledd undervisning och höga men rimliga positiva förväntningar på eleverna verkar vara receptet som återkommer, senast om de kommunala skolorna i Haninge (vi har skrivit om denna artikelserie både en och två gånger förut). Det mest anmärkningsvärda med vändingen som enligt artikeln har skett i Haninge är ju att den har gått så rasande fort. För tre år sedan hade 60 procent av de sjuåriga barnen i Haninge "uppnått en viss grad av läsförståelse". I år är siffran 92 procent. Elevernas utveckling kontrolleras regelbundet, med den självklara bieffekten att lärarna försöker utnyttja tiden så effektivt som möjligt.
Haninge gick förut i spetsen för att avskaffa sin egen utbildning – enligt artikeln fick de lärare som jobbade mest med ”fri forskning” t o m högre lön. Ett arbetssätt som inte bara drabbar de svagare eleverna kunskapsmässigt – vilket nämns på flera ställen i artiklarna - utan också naturligtvis på ett mycket tydligt sätt pekar ut dem som ett B-lag i varje enskild klass "vi som bara sitter här och inte fattar". Men – vilket inte riktigt påpekats i DN:s artiklar – ambitiösa, läsvana elever tvingas ägna dag ut och dag in av sin skoltid åt själlösa, mekaniska sammanställningar istället för att göra något mer meningsfullt och kreativt.
Som gymnasielärare är skillnaden mellan elever som haft "vanlig", "traditionell" "lärarledd" undervisning, och elever som har haft mer "modern", "individualiserad" och "fritt kunskapssökande" undervisning mycket tydlig. Den senare gruppen har jättesvårt att komma in i läxläsning, inläsning av prov men också paradoxalt nog uppgifter som är mer av att referera och ställa samman något som någon annan har skrivit. Det är dessa elever som har så svårt att förstå att plagiat är fusk vilket ger betyget streck på en uppgift. Det tycks som om deras lärare varit oerhört rädda för att ge dem någon typ av instruktioner, en riktig uppgift att lösa eller frågor att besvara.
Så låt oss återvända till nittiotalets mest slitna klyscha "eleven i centrum". Det är en fin utgångspunkt. Tro att elever på grundskolan och gymnasiet faktiskt kan utvecklas kognitivt och lära sig saker verkar vara centralt hos de skolor som lyckas. Det känns skönt att denna syn verkar vinna stöd hos oppositionen. Det vore bra om alliansen och sossarna slutar att utforma sin politik i motsats till varandra, så vi slipper den olyckliga fixeringen vid ovidkommande symbolfrågor.
Martin Sandberg är gymnasielärare och har så klart också sysslat med projekt som i efterhand mest liknar förvaring.
En tro på att förändring är möjlig, i kombination med ny syn på skolans organisation, ordentlig lärarledd undervisning och höga men rimliga positiva förväntningar på eleverna verkar vara receptet som återkommer, senast om de kommunala skolorna i Haninge (vi har skrivit om denna artikelserie både en och två gånger förut). Det mest anmärkningsvärda med vändingen som enligt artikeln har skett i Haninge är ju att den har gått så rasande fort. För tre år sedan hade 60 procent av de sjuåriga barnen i Haninge "uppnått en viss grad av läsförståelse". I år är siffran 92 procent. Elevernas utveckling kontrolleras regelbundet, med den självklara bieffekten att lärarna försöker utnyttja tiden så effektivt som möjligt.
Haninge gick förut i spetsen för att avskaffa sin egen utbildning – enligt artikeln fick de lärare som jobbade mest med ”fri forskning” t o m högre lön. Ett arbetssätt som inte bara drabbar de svagare eleverna kunskapsmässigt – vilket nämns på flera ställen i artiklarna - utan också naturligtvis på ett mycket tydligt sätt pekar ut dem som ett B-lag i varje enskild klass "vi som bara sitter här och inte fattar". Men – vilket inte riktigt påpekats i DN:s artiklar – ambitiösa, läsvana elever tvingas ägna dag ut och dag in av sin skoltid åt själlösa, mekaniska sammanställningar istället för att göra något mer meningsfullt och kreativt.
Som gymnasielärare är skillnaden mellan elever som haft "vanlig", "traditionell" "lärarledd" undervisning, och elever som har haft mer "modern", "individualiserad" och "fritt kunskapssökande" undervisning mycket tydlig. Den senare gruppen har jättesvårt att komma in i läxläsning, inläsning av prov men också paradoxalt nog uppgifter som är mer av att referera och ställa samman något som någon annan har skrivit. Det är dessa elever som har så svårt att förstå att plagiat är fusk vilket ger betyget streck på en uppgift. Det tycks som om deras lärare varit oerhört rädda för att ge dem någon typ av instruktioner, en riktig uppgift att lösa eller frågor att besvara.
Så låt oss återvända till nittiotalets mest slitna klyscha "eleven i centrum". Det är en fin utgångspunkt. Tro att elever på grundskolan och gymnasiet faktiskt kan utvecklas kognitivt och lära sig saker verkar vara centralt hos de skolor som lyckas. Det känns skönt att denna syn verkar vinna stöd hos oppositionen. Det vore bra om alliansen och sossarna slutar att utforma sin politik i motsats till varandra, så vi slipper den olyckliga fixeringen vid ovidkommande symbolfrågor.
Martin Sandberg är gymnasielärare och har så klart också sysslat med projekt som i efterhand mest liknar förvaring.
tisdag 30 oktober 2007
Jan Björklunds betygskriterier light - mer skuggboxning mot inbillade problem
Regeringen med Jan Björklund i spetsen har beslutat att sänka de teoretiska kraven på praktiska program och på lärlingsutbildningen. Den bakomliggande tanken är naturligtvis att nivån är på tok för hög, eftersom dessa kurser ju är högskolemeriterande.
Jag betvivlar att detta är en lösning som är något annat än symbolisk. Kraven för att få godkänt på samtliga program i dagens gymnasieskola är redan mycket lågt ställda. Läs själva betygskriterierna på Svenska A och Svenska B. Och eftersom vi trots allt har ett de facto obligatoriskt gymnasium kanske det måste vara så. Kommer du dit, gör i görligaste mån vad du ska, och dessutom inte har några allvarligare psykiska funktionshinder ska du kunna få godkänt. Det känns juste.
Jag har därför några invändningar. Hur ska skrivningarna i kurskriterier och betygskriterier kunna sänkas ytterligare utan att kärnan i ämnet helt försvinner? Läs betygskriterierna för Svenska A igen (se länk ovan). Hur skulle du göra för att sänka utan att ta bort kravet att eleverna skall kunna tala, skriva och läsa svenska? För Svenska 2 finns ju en särskild kursplan.
Men frågan rör också den praktiska undervisningen. Kommer svensklärare på gymnasiet att automatiskt sänka nivån på kurserna nu? Du som har en mycket väl fungerande undervisning på El eller BF – är det dags att sluta med romanläsning och skrivprocess och allt annat som förbereder dina elever för Chalmers eller lärarprogrammet nu? Och du som redan anpassat kursplanen till dina lässvaga och omotiverade elever – skall du anpassa den neråt igen?
Dessutom har Socialdemokraterna rätt i att detta är ett svek mot begåvade elever som väljer i enlighet med sin sociala bakgrund. Tjejer och killar som väljer praktiska program som 15-åringar, men med hängivna och duktiga lärare upptäcker glädjen med att läsa, som upptäcker att de faktiskt har möjlighet att läsa vidare. Det är sant att nivån på de praktiska programmen på grund av elevgruppernas sammansättning redan är lägre, men med light-kriterier i kursplanen lär det ju inte bli bättre. Och eleverna utesluter möjligheten till högre studier redan på förhand.
Problemet med detta utspel är att Jan Björklund återigen låtit bli att tala med berörda lärare. De skulle dels tala om för honom att elever som inte lyckas i det system vi har nu, inte kommer att lyckas i det nya heller. Det är inte i kurskriterierna den svenska skolans problem ligger.
De skulle också kunna säga att de krissymptom som skolväsendet uppvisar för tillfället ingenstans beror på att nivån i undervisningen är för hög. Utan att nivån i stora delar av skolan är för låg.
Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker fortfarande att det är en bra idé att skapa bred parlamentarisk enighet i beslut om skolan.
Jag betvivlar att detta är en lösning som är något annat än symbolisk. Kraven för att få godkänt på samtliga program i dagens gymnasieskola är redan mycket lågt ställda. Läs själva betygskriterierna på Svenska A och Svenska B. Och eftersom vi trots allt har ett de facto obligatoriskt gymnasium kanske det måste vara så. Kommer du dit, gör i görligaste mån vad du ska, och dessutom inte har några allvarligare psykiska funktionshinder ska du kunna få godkänt. Det känns juste.
Jag har därför några invändningar. Hur ska skrivningarna i kurskriterier och betygskriterier kunna sänkas ytterligare utan att kärnan i ämnet helt försvinner? Läs betygskriterierna för Svenska A igen (se länk ovan). Hur skulle du göra för att sänka utan att ta bort kravet att eleverna skall kunna tala, skriva och läsa svenska? För Svenska 2 finns ju en särskild kursplan.
Men frågan rör också den praktiska undervisningen. Kommer svensklärare på gymnasiet att automatiskt sänka nivån på kurserna nu? Du som har en mycket väl fungerande undervisning på El eller BF – är det dags att sluta med romanläsning och skrivprocess och allt annat som förbereder dina elever för Chalmers eller lärarprogrammet nu? Och du som redan anpassat kursplanen till dina lässvaga och omotiverade elever – skall du anpassa den neråt igen?
Dessutom har Socialdemokraterna rätt i att detta är ett svek mot begåvade elever som väljer i enlighet med sin sociala bakgrund. Tjejer och killar som väljer praktiska program som 15-åringar, men med hängivna och duktiga lärare upptäcker glädjen med att läsa, som upptäcker att de faktiskt har möjlighet att läsa vidare. Det är sant att nivån på de praktiska programmen på grund av elevgruppernas sammansättning redan är lägre, men med light-kriterier i kursplanen lär det ju inte bli bättre. Och eleverna utesluter möjligheten till högre studier redan på förhand.
Problemet med detta utspel är att Jan Björklund återigen låtit bli att tala med berörda lärare. De skulle dels tala om för honom att elever som inte lyckas i det system vi har nu, inte kommer att lyckas i det nya heller. Det är inte i kurskriterierna den svenska skolans problem ligger.
De skulle också kunna säga att de krissymptom som skolväsendet uppvisar för tillfället ingenstans beror på att nivån i undervisningen är för hög. Utan att nivån i stora delar av skolan är för låg.
Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker fortfarande att det är en bra idé att skapa bred parlamentarisk enighet i beslut om skolan.
torsdag 25 oktober 2007
Begränsad tid med elever ger ökad kvalitet i skolan
Före kommunaliseringen på 90-talet hade lärarna en reglerad undevisningsskyldighet på 504 timmar i klassrum. Denna såldes ut av lärarfacken mot att de i avtal fick inskrivet att arbetstiden inte skulle öka. Det har den. Idag är det inte ovanligt med 560 timmar i klassrum.
Det stora problemet idag är att snåla förvaltingschefer med tillhörande underdåniga rektorer hela tiden lägger på mer tid i klassrum (på gymnasiet liktydigt med fler kurser och fler elever). De revisorer som i SvD och DN idag menar att lärarna är för lite i klassrum vet tyvärr inte vad de talar om. Mer undervisningstid ger mindre lärarledd undervisning och mer av den ”fria forskning” och de ”små arbeten” som visat sig så skadliga för svensk skola. Och passiv filmvisning. Tanken att det gynnar eleverna att skolans kurser fördelas på färre lärare är allt igenom bisarr.
För oss svensklärare innebär fler parallella kurser att väldigt många överger skrivprocessen som metod. Skrivprocess i svenskasammanhang innebär att elever skriver och skriver om texter efter respons av lärare och kamrater. Detta är ett mycket effektivt arbetssätt som snabbt ger elever tillgång till ett vuxet, färdigt skriftspråk. Men är också mycket arbetskrävande.
Förra våren hade jag fem svenskagrupper parallellt. Sammanlagt 125 elever i Svenska A, B och C. Säg att vi har fyra projekt i processkrivning i varje läsår och kurs. Läs igenom varje elevtext två gånger (en gång respons, en gång slutgiltig bedömning och kommentar). Lägg till två prov/läsår i varje kurs (litteraturprov är mer att se som essäskrivande om litterära texter än att fylla i rätt svar), lägg till två salsskrivningar/läsår, lägg till Nationella prov i de två treorna (två uppsatser/elev), lägg till skriftliga litteraturanalyser. Hur många texter att rätta blir detta? Jag vågar inte räkna. Multiplicera med de 20 minuter det i regel tar att läsa igenom och kommentera varje enskild text/prov.
Hur mycket jobb varje enskild svensklärare lägger ner är individuellt. Det gäller självklart alla lärare, inte bara oss i svenska. Men skulle jag få fler elever i svenska är det enda sättet att hålla ihop mig själv och min familj att drastiskt dra ner på den faktiska lärarledda undervisningen och den lärarrespons alla elever och föräldrar efterfrågar så mycket. Resultatet skulle alltså bli det motsatta vad som var tänkt.
Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker att elevtexter är den mest utmanande lektyren.
Det stora problemet idag är att snåla förvaltingschefer med tillhörande underdåniga rektorer hela tiden lägger på mer tid i klassrum (på gymnasiet liktydigt med fler kurser och fler elever). De revisorer som i SvD och DN idag menar att lärarna är för lite i klassrum vet tyvärr inte vad de talar om. Mer undervisningstid ger mindre lärarledd undervisning och mer av den ”fria forskning” och de ”små arbeten” som visat sig så skadliga för svensk skola. Och passiv filmvisning. Tanken att det gynnar eleverna att skolans kurser fördelas på färre lärare är allt igenom bisarr.
För oss svensklärare innebär fler parallella kurser att väldigt många överger skrivprocessen som metod. Skrivprocess i svenskasammanhang innebär att elever skriver och skriver om texter efter respons av lärare och kamrater. Detta är ett mycket effektivt arbetssätt som snabbt ger elever tillgång till ett vuxet, färdigt skriftspråk. Men är också mycket arbetskrävande.
Förra våren hade jag fem svenskagrupper parallellt. Sammanlagt 125 elever i Svenska A, B och C. Säg att vi har fyra projekt i processkrivning i varje läsår och kurs. Läs igenom varje elevtext två gånger (en gång respons, en gång slutgiltig bedömning och kommentar). Lägg till två prov/läsår i varje kurs (litteraturprov är mer att se som essäskrivande om litterära texter än att fylla i rätt svar), lägg till två salsskrivningar/läsår, lägg till Nationella prov i de två treorna (två uppsatser/elev), lägg till skriftliga litteraturanalyser. Hur många texter att rätta blir detta? Jag vågar inte räkna. Multiplicera med de 20 minuter det i regel tar att läsa igenom och kommentera varje enskild text/prov.
Hur mycket jobb varje enskild svensklärare lägger ner är individuellt. Det gäller självklart alla lärare, inte bara oss i svenska. Men skulle jag få fler elever i svenska är det enda sättet att hålla ihop mig själv och min familj att drastiskt dra ner på den faktiska lärarledda undervisningen och den lärarrespons alla elever och föräldrar efterfrågar så mycket. Resultatet skulle alltså bli det motsatta vad som var tänkt.
Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker att elevtexter är den mest utmanande lektyren.
Svenskämnet - ett aktivt ämne
Svenkämnet är ett gigantiskt undervisningsområde. Medveten undervisning i ämnet bör löpa som en röd tråd genom alla skolår. Jag vill se en medveten undervisning från förskoleklass till årskurs nio, vidare till gymnasieskolan. Språket är ett redskap, ett raster och en pensel. Eleverna ska uppleva just detta. Jag arbetar nu sedan två veckor i en ny klass. De är i färd med att upptäcka språket, innehållet och syftet med det vi gör, läser, skriver och samtalar om.
Anne-Marie Körling
onsdag 24 oktober 2007
Lättfattlig terapi mot skolans kris
Svensk skoldebatt befinner sig i en absolut ankdamm idag. Kanske har den vidgats något det sista, men fortfarande har både regering och opposition en nästan sjuklig faibless för olika knasiga kuckelimuck-lösningar på skolans problem.
När man anser att svårigheter bäst löses med antingen ordningsbetyg eller mer elevdemokrati, tidigare betyg eller förbud mot friskolor, då undrar jag i vilken verklighet dessa debattörer befinner sig. Inte i min, inte i Sveriges elevers, och inte i dess lärares.
Därför känns DN:s artiklar om de goda exemplen i skolan så välgörande. För receptet är inte svårt att förstå. Igår kommenterade vi en artikel om skolan i Akalla som har sensationella resultat trots enorma hinder. Också en tidigare krisdrabbad högstadieskola i Halmstad har nu enormt mycket bättre resultat - med samma tankar i botten. Och idag intervjuar DN skolforskaren Lennart Grosin som återger det som alla elever och någotsånär sansade lärare alltid förstått: hängivna och engagerade lärare och skolledare som förväntar sig bästa möjliga av varje elev. I en miljö som elever och lärare upplever som trygg och trevlig. Snälla – gå nu in och läs denna artikel.
För skolan har enligt denna artikel problem. Ett av de största är övertro på fri forskning eller små arbeten, ett arbetssätt som enligt Skolverket ökat till 50 procent de sista tio åren (i värsta fall: lärare betygssätter på måfå avskrifter från Wikipedia som elever totat ihop utifrån de vagaste av vaga instruktioner - typ 'skriv ett arbete om Andra världskriget'). För att lärarna sviker när de ”abdikerar som kunskapsförmedlare”, och svaga elever ”som har dåliga förkunskaper och saknar motivation lär sig nästan ingenting när de ska forska själva. Och de motiverade och ambitiösa eleverna gör ibland ganska platta arbeten”.
Men för att genomföra förändringar på den enskilda skolan krävs kunnande, erfarenhet, vilja och energi. Och det är tydligen här det brister. Det är lättare att ordinera ”mer resurser” eller ”mer ordning och reda”. Eller dänga på med floskler som ”man ska lära för livet, inte för proven (för man glömmer ju allt direkt ändå dan efter)”, ”det viktigaste är inte att kunna saker utan att veta var kunskapen finns”, "det måste vara roligt att lära sig", eller min favorit ”man kan inte låta elever sitta och rapa upp färdiga fakta som små papegojor”.
Lite känns det som bantningshysterin. I de allra flesta fall är det hur lätt som helst att gå ner i vikt. Sätt i dig mindre energi (ät mindre fett och kolhydrater). Gör åt mer energi (motionera mer än vad du gör nu). Trots detta känns äppelcidervinägerkapslarna, nutriletten och fettsugningen så lockande.
Så därför Reinfeldt, Borg & co på partistämman i Gävle: här har t ex moderaterna möjlighet att hitta en helt egen profil i skolfrågan. Den är för viktig för att resten av regeringen lägger sig platt för Jan Björklund. I det framtidsarbete ni nu sätter igång - basera skolpolitik på forskning. Och tala med skolledare, lärare och elever.
Martin Sandberg är gymnasielärare och minns fortfarande tydligt hur han plagierade ihop ett arbete om valjakt i åttan.
När man anser att svårigheter bäst löses med antingen ordningsbetyg eller mer elevdemokrati, tidigare betyg eller förbud mot friskolor, då undrar jag i vilken verklighet dessa debattörer befinner sig. Inte i min, inte i Sveriges elevers, och inte i dess lärares.
Därför känns DN:s artiklar om de goda exemplen i skolan så välgörande. För receptet är inte svårt att förstå. Igår kommenterade vi en artikel om skolan i Akalla som har sensationella resultat trots enorma hinder. Också en tidigare krisdrabbad högstadieskola i Halmstad har nu enormt mycket bättre resultat - med samma tankar i botten. Och idag intervjuar DN skolforskaren Lennart Grosin som återger det som alla elever och någotsånär sansade lärare alltid förstått: hängivna och engagerade lärare och skolledare som förväntar sig bästa möjliga av varje elev. I en miljö som elever och lärare upplever som trygg och trevlig. Snälla – gå nu in och läs denna artikel.
För skolan har enligt denna artikel problem. Ett av de största är övertro på fri forskning eller små arbeten, ett arbetssätt som enligt Skolverket ökat till 50 procent de sista tio åren (i värsta fall: lärare betygssätter på måfå avskrifter från Wikipedia som elever totat ihop utifrån de vagaste av vaga instruktioner - typ 'skriv ett arbete om Andra världskriget'). För att lärarna sviker när de ”abdikerar som kunskapsförmedlare”, och svaga elever ”som har dåliga förkunskaper och saknar motivation lär sig nästan ingenting när de ska forska själva. Och de motiverade och ambitiösa eleverna gör ibland ganska platta arbeten”.
Men för att genomföra förändringar på den enskilda skolan krävs kunnande, erfarenhet, vilja och energi. Och det är tydligen här det brister. Det är lättare att ordinera ”mer resurser” eller ”mer ordning och reda”. Eller dänga på med floskler som ”man ska lära för livet, inte för proven (för man glömmer ju allt direkt ändå dan efter)”, ”det viktigaste är inte att kunna saker utan att veta var kunskapen finns”, "det måste vara roligt att lära sig", eller min favorit ”man kan inte låta elever sitta och rapa upp färdiga fakta som små papegojor”.
Lite känns det som bantningshysterin. I de allra flesta fall är det hur lätt som helst att gå ner i vikt. Sätt i dig mindre energi (ät mindre fett och kolhydrater). Gör åt mer energi (motionera mer än vad du gör nu). Trots detta känns äppelcidervinägerkapslarna, nutriletten och fettsugningen så lockande.
Så därför Reinfeldt, Borg & co på partistämman i Gävle: här har t ex moderaterna möjlighet att hitta en helt egen profil i skolfrågan. Den är för viktig för att resten av regeringen lägger sig platt för Jan Björklund. I det framtidsarbete ni nu sätter igång - basera skolpolitik på forskning. Och tala med skolledare, lärare och elever.
Martin Sandberg är gymnasielärare och minns fortfarande tydligt hur han plagierade ihop ett arbete om valjakt i åttan.
tisdag 23 oktober 2007
Magiska hemligheter bakom framgångsrik skola
Vad är egentligen hemligheten bakom skolor som lyckas? Sedan nittiotalet har vi fått höra många berättelser om olika skolors nya, moderna metoder som i ett enda kraftfullt svep sopar bort allt som är tråkigt och ineffektivt och utan krusiduller gör alla elever nyfikna, kunskapssökande och ansvarstagande.
Det har varit cases och PBL, storylines, och fri forskning, portföljmetodik och arbetskort, ämnesintegrering och infärgning, montessoriinspirerat och steinerartat. Och IT. IT. IT. Kära läsare – ni kan säkert ge mig ytterligare tio exempel, - ty som det heter – metoderna har varit legio.
DN drar idag igång en artikelserie på Insidan om goda exempel i skolans värld, och börjar på Oxhagsskolan i Akalla, där 85 procent av barnen har utländsk bakgrund. 96 procent godkända i svenskaprovet årskurs fem. 98 procent i engelska. Det är ju helt enastående resultat, dessutom i ett område med hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå och många nyanlända. Vad är det för magisk metod som åstadkommit dessa resultat?
Vad som framkommer i artikeln rör det sig om engagerade, snälla lärare med lika fokus på att eleverna trivs som att de utvecklas kunskapsmässigt. Enormt, enormt fokus på läsning. Trivsel och arbetsro. Lärarledd undervisning med ordentlig planering och struktur som tydligt kommuniceras med barnen så att alla vet vad de ska göra. Läxor. Och att läraren faktiskt har koll på att de görs. Höga men rimliga förväntningar på barnen – och en insikt om att skolan inte lyckas är det skolan det är fel på, inget annat. Snabbhet i reaktionerna om barn far illa eller har det svårare. Tydlig ledning.
Är det någon som är förvånad?
Problemet är bara att i det skolideologiska klimat vi förhoppningsvis är på väg bort ifrån är det typ alla fel. Samtliga doktorander i pedagogik på fältstudier skulle snabbt konstatera att Ingegärd Wallman och hennes kollegor är petrifierade dinosaurier.
De tar för stor plats i klassrummet. De låter inte barnen vara med och bestämma i tillräcklig utsträckning. De bygger inte undervisningen utifrån barnens egna erfarenheter. De formar inte undervisningen utifrån barnens verklighet i det omgivande lokalsamhället. Undervisningsmetoderna är för ensidiga. De skapar konstlade gränser mellan ämnena som inte finns ute i verkliga livet.
När eleverna gör kreativa saker utanför stoffet (som t ex viker flygplan när de egentligen skall släppa pappret på golvet) tillrättavisas de av lärarna. En stor del av skoldagen går åt till att elever mekaniskt skall lära sig stoff snarare än att reflektera över det. Barnen ägnar sig instrumentellt åt sitt arbete för att inhösta beröm och premier. Alla barnen har inte samma möjligheter att läsa läxor hemma.
Nej, jag försöker inte säga att allt i skolan pre-nittiotal var bra, och inte minst i svenskämnet har mycket hänt, men kan vi inte sluta kasta ut årskullar barn med badvattnet?
Martin Sandberg riktar ett stort tack till sina egna inspirerande dinosaurier Lena Josefsson, Lena Welin, Ulla-Britt Andersson, Jan Åberg, Gullvi Carlsson, Dagmar Nordberg och Börje Lundgren.
Det har varit cases och PBL, storylines, och fri forskning, portföljmetodik och arbetskort, ämnesintegrering och infärgning, montessoriinspirerat och steinerartat. Och IT. IT. IT. Kära läsare – ni kan säkert ge mig ytterligare tio exempel, - ty som det heter – metoderna har varit legio.
DN drar idag igång en artikelserie på Insidan om goda exempel i skolans värld, och börjar på Oxhagsskolan i Akalla, där 85 procent av barnen har utländsk bakgrund. 96 procent godkända i svenskaprovet årskurs fem. 98 procent i engelska. Det är ju helt enastående resultat, dessutom i ett område med hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå och många nyanlända. Vad är det för magisk metod som åstadkommit dessa resultat?
Vad som framkommer i artikeln rör det sig om engagerade, snälla lärare med lika fokus på att eleverna trivs som att de utvecklas kunskapsmässigt. Enormt, enormt fokus på läsning. Trivsel och arbetsro. Lärarledd undervisning med ordentlig planering och struktur som tydligt kommuniceras med barnen så att alla vet vad de ska göra. Läxor. Och att läraren faktiskt har koll på att de görs. Höga men rimliga förväntningar på barnen – och en insikt om att skolan inte lyckas är det skolan det är fel på, inget annat. Snabbhet i reaktionerna om barn far illa eller har det svårare. Tydlig ledning.
Är det någon som är förvånad?
Problemet är bara att i det skolideologiska klimat vi förhoppningsvis är på väg bort ifrån är det typ alla fel. Samtliga doktorander i pedagogik på fältstudier skulle snabbt konstatera att Ingegärd Wallman och hennes kollegor är petrifierade dinosaurier.
De tar för stor plats i klassrummet. De låter inte barnen vara med och bestämma i tillräcklig utsträckning. De bygger inte undervisningen utifrån barnens egna erfarenheter. De formar inte undervisningen utifrån barnens verklighet i det omgivande lokalsamhället. Undervisningsmetoderna är för ensidiga. De skapar konstlade gränser mellan ämnena som inte finns ute i verkliga livet.
När eleverna gör kreativa saker utanför stoffet (som t ex viker flygplan när de egentligen skall släppa pappret på golvet) tillrättavisas de av lärarna. En stor del av skoldagen går åt till att elever mekaniskt skall lära sig stoff snarare än att reflektera över det. Barnen ägnar sig instrumentellt åt sitt arbete för att inhösta beröm och premier. Alla barnen har inte samma möjligheter att läsa läxor hemma.
Nej, jag försöker inte säga att allt i skolan pre-nittiotal var bra, och inte minst i svenskämnet har mycket hänt, men kan vi inte sluta kasta ut årskullar barn med badvattnet?
Martin Sandberg riktar ett stort tack till sina egna inspirerande dinosaurier Lena Josefsson, Lena Welin, Ulla-Britt Andersson, Jan Åberg, Gullvi Carlsson, Dagmar Nordberg och Börje Lundgren.
söndag 21 oktober 2007
Körlings ord
Ge mig ett ord och jag får en hel värld.
Ge mig en hel värld och jag börjar sätta ord på den.
Anne-Marie Körling
Elevens kunskap - lärarens utgångspunkt
En elev som får möjligheter uttrycker självständigt sitt lärande. Denna elev vet något som främjar läsförståelse och läslust. Lärare kan vara nyfikna på hur en elev uppfattar sin läsning. Då kommer eleverna ge oss gensvar. Denna elev ser sin läsning som bilder.
Anne-Marie Körling
Gästskrivare i Svensklärarens blogg.
lördag 20 oktober 2007
Sluta skyll på barn med utländsk bakgrund
Just som vi trodde att det i skolfrågor börjat växa fram en samsyn mellan alliansen och socialdemokraterna, visar det sig att gamla socialdemokratiska skolreflexer fortfarande slår till. När det konstateras att elever med utländsk bakgrund klarar sig sämre i dagens skola (mätt i andel behöriga till gymnasiestudier), menar en ledamot i socialdemokraternas skolrådsslag, Erik Nilsson ("Skolrådslag ska ge s en ny skolpolitik", DN 20/10 – artikel ännu inte på nätet), att detta är problemet i den svenska skolan: "Att man i den politiska och mediala debatten låtsas som att elevernas resultat i den svenska skolan är ett generellt problem gör mig förbannad".
Att hela tiden skylla den svenska skolans försämrade resultat på elever med utländsk bakgrund gör mig förbannad, Erik Nilsson.
Har du överhuvudtaget läst den debattartikel dina vänner i Socialdemokraternas skolpolitiska råd skrivit på DN debatt härom veckan? Verklighetsbeskrivningen börjar att förändras – också bland dina kollegor. De nämner ingenting om elever med utländsk bakgrund, däremot diskuterar de en rad generella problem.
Och orsakerna till att svenska elever läser sämre nu än för inte så länge sedan är komplicerat att förklara, det finns inga enkla svar (men se t ex PO Svedners "Varför tycks svenska elever läsa sämre – och vad göra?" i Svenskläraren 2006:2. Kan beställas här) Men när vi förenklar svårbegripliga problem till lättsmält orsak – verkan är vi ute på tunn populistisk is.
Jag tror ju inte att du har någon hidden agenda riktad mot barn med utländsk bakgrund. Men – den enklaste slutsatsen vi kan dra – vilket många andra gör runt om i landet (se artikel om Sverigedemokraternas första kommunföreningsmöte i dagens DN) – är att om vi helt enkelt inte tar emot fler flyktingar eller ”skickar hem” dem som redan bor här, så är problemen i det svenska samhället lösta.
Jag tror säkert att din intention är att slå larm och försöka göra något åt en mycket allvarlig situation – och lösningen hos många socialdemokrater brukar ju som alltid vara mer resurser. Och det har jag ju naturligtvis inget emot.
Men med denna syn på problem och lösning blir det omöjligt att förklara de goda resultaten på t ex Oxhagsskolan i Akalla. Är det någon sorts invandrarelit som bor där? Har Oxhagsskolan orättvist mycket resurser i jämförelse med andra skolor?
Martin Sandberg är gymnasielärare och har själv ett förflutet som barn med utländsk bakgrund.
Att hela tiden skylla den svenska skolans försämrade resultat på elever med utländsk bakgrund gör mig förbannad, Erik Nilsson.
Har du överhuvudtaget läst den debattartikel dina vänner i Socialdemokraternas skolpolitiska råd skrivit på DN debatt härom veckan? Verklighetsbeskrivningen börjar att förändras – också bland dina kollegor. De nämner ingenting om elever med utländsk bakgrund, däremot diskuterar de en rad generella problem.
Och orsakerna till att svenska elever läser sämre nu än för inte så länge sedan är komplicerat att förklara, det finns inga enkla svar (men se t ex PO Svedners "Varför tycks svenska elever läsa sämre – och vad göra?" i Svenskläraren 2006:2. Kan beställas här) Men när vi förenklar svårbegripliga problem till lättsmält orsak – verkan är vi ute på tunn populistisk is.
Jag tror ju inte att du har någon hidden agenda riktad mot barn med utländsk bakgrund. Men – den enklaste slutsatsen vi kan dra – vilket många andra gör runt om i landet (se artikel om Sverigedemokraternas första kommunföreningsmöte i dagens DN) – är att om vi helt enkelt inte tar emot fler flyktingar eller ”skickar hem” dem som redan bor här, så är problemen i det svenska samhället lösta.
Jag tror säkert att din intention är att slå larm och försöka göra något åt en mycket allvarlig situation – och lösningen hos många socialdemokrater brukar ju som alltid vara mer resurser. Och det har jag ju naturligtvis inget emot.
Men med denna syn på problem och lösning blir det omöjligt att förklara de goda resultaten på t ex Oxhagsskolan i Akalla. Är det någon sorts invandrarelit som bor där? Har Oxhagsskolan orättvist mycket resurser i jämförelse med andra skolor?
Martin Sandberg är gymnasielärare och har själv ett förflutet som barn med utländsk bakgrund.
fredag 19 oktober 2007
Jan Björklund, lärarlyft oss i litteraturvetenskap
Det är inte bara svenskämnet på grundskolan och gymnasiet som förses med krisstämpel dessa dagar (vilket vi ju diskuterade häromdan); en lågintensiv debatt förs nu i Dagens Nyheter om svensk litteraturvetenskap. Alla är eniga – ämnet befinner sig i kris.
Två litteraturvetare i Malmö och Lund menar att litteraturvetenskapen lider av en ”till synes evig närläsning och tolkning av höglitterära mästerverk”. Ämnet måste öppna sig mot samhälle och samtidskultur, in med ”mänsklig erfarenhet och existentiella frågor”.
Två professorer i Stockholm replikerar att det är antiintellektuellt att plädera ”för ett avskaffande av den livskraftiga litteraturen”. De teoretiska infallsvinklarna har breddats för mycket, och stannat i att inlånade teorier tillämpas på den egna nationella litteraturen.
En doktorand i Göteborg tycker snarare att det är debatten om litteraturvetenskapen som är på för låg nivå, vilket exemplifieras med stockholmsprofessorernas inlägg. Ämnet har inte alls breddats, och forskningen lider fortfarande av materialfixering. Samma typ av kunskap tillämpas bara på nytt material.
Men det är nu inte diskussionen om ämnets inriktning, fint mot fult, existentiella teman mot stora författarskap som jag hänger upp mig på, även om denna diskussion har en oerhörd relevans för ämnet på grundskola och gymnasium (och i alla fall på gymnasiet tror jag det rör sig om en generationsfråga; yngre lärare är nog mindre inriktade på författarskap, och mer öppna mot populärkultur och livsvillkor).
Inte heller att den större - och kanske viktigare - frågan saknas: vad är överhuvudtaget litteraturens raison d´être i skolsystemet idag (läs mycket intressant kommentar i SvD i måndags)?
Utan snarast att jag som stackars gymnasielärare på landet mest känner mig som en grisfarmande Sverigedemokrat med skatteskulder som står och gastar om Carl Larsson utanför den lokala konsthallen. Det är så mycket jag inte förstår i denna debatt, och det skulle vara så lätt att raljera över sådant jag faktiskt bara har väldigt ytliga handbokskunskaper om.
Så snälla Jan Björklund. Låt nu inte lärarlyftet vara mer folkpartistisk symbolpolitik. Låt mig få vidareutbilda mig i litteratur som det är tänkt. Med lite mer djup i begreppen och en lite fetare teoretisk repertoar kommer litteratursamtalen i klassrummet både fördjupas och nyanseras.
Men någonting säger mig att detta kommer att omgärdas av så mycket restriktioner att denna möjlighet bara blir en ynka pynka tummetott.
Martin Sandberg är gymnasielärare och ångrar ibland att han valde språklig inriktning på sina svenskstudier.
Två litteraturvetare i Malmö och Lund menar att litteraturvetenskapen lider av en ”till synes evig närläsning och tolkning av höglitterära mästerverk”. Ämnet måste öppna sig mot samhälle och samtidskultur, in med ”mänsklig erfarenhet och existentiella frågor”.
Två professorer i Stockholm replikerar att det är antiintellektuellt att plädera ”för ett avskaffande av den livskraftiga litteraturen”. De teoretiska infallsvinklarna har breddats för mycket, och stannat i att inlånade teorier tillämpas på den egna nationella litteraturen.
En doktorand i Göteborg tycker snarare att det är debatten om litteraturvetenskapen som är på för låg nivå, vilket exemplifieras med stockholmsprofessorernas inlägg. Ämnet har inte alls breddats, och forskningen lider fortfarande av materialfixering. Samma typ av kunskap tillämpas bara på nytt material.
Men det är nu inte diskussionen om ämnets inriktning, fint mot fult, existentiella teman mot stora författarskap som jag hänger upp mig på, även om denna diskussion har en oerhörd relevans för ämnet på grundskola och gymnasium (och i alla fall på gymnasiet tror jag det rör sig om en generationsfråga; yngre lärare är nog mindre inriktade på författarskap, och mer öppna mot populärkultur och livsvillkor).
Inte heller att den större - och kanske viktigare - frågan saknas: vad är överhuvudtaget litteraturens raison d´être i skolsystemet idag (läs mycket intressant kommentar i SvD i måndags)?
Utan snarast att jag som stackars gymnasielärare på landet mest känner mig som en grisfarmande Sverigedemokrat med skatteskulder som står och gastar om Carl Larsson utanför den lokala konsthallen. Det är så mycket jag inte förstår i denna debatt, och det skulle vara så lätt att raljera över sådant jag faktiskt bara har väldigt ytliga handbokskunskaper om.
Så snälla Jan Björklund. Låt nu inte lärarlyftet vara mer folkpartistisk symbolpolitik. Låt mig få vidareutbilda mig i litteratur som det är tänkt. Med lite mer djup i begreppen och en lite fetare teoretisk repertoar kommer litteratursamtalen i klassrummet både fördjupas och nyanseras.
Men någonting säger mig att detta kommer att omgärdas av så mycket restriktioner att denna möjlighet bara blir en ynka pynka tummetott.
Martin Sandberg är gymnasielärare och ångrar ibland att han valde språklig inriktning på sina svenskstudier.
tisdag 16 oktober 2007
Förbjudna frukter
Ända sedan påven 1557 sjösatte Index librorum prohibitum (Lista över förbjudna böcker) har det varit frestande för makthavare, bibliotekarier och lärare (jo!) att göra upp listor över sådant man (= de andra, dvs. ungdomar, allmogen etc.) inte får läsa. Medan Vatikanen hade den goda smaken att avskaffa sin lista 1966, tycks censurivern oförtröttlig t.ex. i USA. Idag är dock förtecknen andra än religiösa, om nu inte t.ex. homofob sexualfientlighet ska klassas som en religiös hållning – men det är nog att göra det lite väl lätt för sig. Och det är nuförtiden snarare föräldrar än lärare som ropar på censur.
För den som vill ha en snabborientering i den litteratur som ingår i vår västerländska kanon är för övrigt Index librorum ovärderlig. Tumregeln lyder: finns boken eller författaren inte med på påvens svarta lista kan den svårligen räknas till klassikerna. Till de skribenter som misshagat Vatikanen hör Rabelais, Defoe, Swift, Voltaire, Rousseau, Balzac, Flaubert, Zola, Sartre och de Beauvoir. Shakespeare tycks vara det stora undantaget, kanske mest av språkliga skäl. Man kan misstänka att kardinalerna snubblade på hans vildvuxna engelska.
I USA har skönlitteraturen uppenbarligen kvar något av sin prepostmodernistiska sprängkraft. Därför kan amerikanska bibliotekarier arrangera Banned Book Week i början av oktober varje år, i protest mot de många försöken att rensa bort olika titlar från skolorna. Parollen lyder ”Free people read freely”, och för en svensk är detta (väl?) inte ett spån kontroversiellt.
Listan över böcker som har varit eller fortfarande är utrensade eller ifrågasatta på amerikanska skolor är närmast oändlig och ibland ganska lustig. Om den inte vore så sorgligt förutsägbar. Här finns, inte helt otippat, den gulliga bildberättelsen And Tango makes three om det homosexuella pingvinparet som adopterar. Här finns tyvärr också några av Margaret Atwoods och Toni Morrisons starkaste romaner. Mindre väntat är kanske att en utgåva av Rödluvan 1989 togs bort från ett par skolor i Kalifornien, eftersom hjältinnan tar vin med sig till sin mormor och därmed kan sägas propagera för alkoholmissbruk. Vågar inte tänka på hur Sveriges olika vargjaktsfalanger skulle kunna tänkas ställa sig till den gamla sagan.
I USA har Shakespeare inte gått fri. Så sent som för 10 år plockade man undan Trettondagsafton från en skola i New Hampshire. Orsak: cross dressing. Pjäsen kunde locka till transvestism. Återigen tycks censuren fungera som ett slags kvalitetsstämpel. Tips till bokförlag: tryck på omslaget ”Förbjuden på flera grundskolor i Texas.”
Äsch, tänker någon, censuren är väl på tillbakagång, bara en trist en rest från ett mörkare förflutet. Kanske i Sverige, där filmcensurchefen nyligen hoppade av då hon inte orkade hålla på och klåfingra sig längre. Men icke så i USA. ALA:s, den amerikanska biblioteksföreningens, statistik visar tvärtom att det blir allt vanligare att ifrågasätta olika böckers lämplighet i skolorna.
Hur ska man då reagera på den amerikanska situationen? Stödköpa ALA:s t-shirt? Borde man inte åtminstone kunna kräva ett bitskt uttalande från svenska PEN-klubben? Eller ska man som så ofta knyta handen i fickan :-) ... och fantisera om hur den invändningsfria romanen skulle se ut – berättelsen som inte upprör någon, som är språkligt neutral (och alltså inte skriven på något av kolonialhistoriens belastade språk), som inte ifrågasätter den givna ordningen, som inte framhäver, förskönar, förfular, förfördelar eller förför och som innehåller en schysst avvägd blandning av vita, gula och svarta, heterosexuella, funktionshindrade, lesbiska, bögar och muslimer. Och är skriven av varken man eller kvinna.
Dagens citat: "Dort, wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen." (Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor.) Heinrich Heine i pjäsen Almansor (1821).
Svante Skoglund är svensklärare, läroboksförfattare och medlem i Svensklärarens redaktionsgrupp. Han skulle ogärna visa elever vägen till Hjalmar Lundboms Svensk raskunskap och Västerlandet i fara. I övrigt är han überliberal i tyck- och tryckfrihetsfrågor.
För den som vill ha en snabborientering i den litteratur som ingår i vår västerländska kanon är för övrigt Index librorum ovärderlig. Tumregeln lyder: finns boken eller författaren inte med på påvens svarta lista kan den svårligen räknas till klassikerna. Till de skribenter som misshagat Vatikanen hör Rabelais, Defoe, Swift, Voltaire, Rousseau, Balzac, Flaubert, Zola, Sartre och de Beauvoir. Shakespeare tycks vara det stora undantaget, kanske mest av språkliga skäl. Man kan misstänka att kardinalerna snubblade på hans vildvuxna engelska.
I USA har skönlitteraturen uppenbarligen kvar något av sin prepostmodernistiska sprängkraft. Därför kan amerikanska bibliotekarier arrangera Banned Book Week i början av oktober varje år, i protest mot de många försöken att rensa bort olika titlar från skolorna. Parollen lyder ”Free people read freely”, och för en svensk är detta (väl?) inte ett spån kontroversiellt.
Listan över böcker som har varit eller fortfarande är utrensade eller ifrågasatta på amerikanska skolor är närmast oändlig och ibland ganska lustig. Om den inte vore så sorgligt förutsägbar. Här finns, inte helt otippat, den gulliga bildberättelsen And Tango makes three om det homosexuella pingvinparet som adopterar. Här finns tyvärr också några av Margaret Atwoods och Toni Morrisons starkaste romaner. Mindre väntat är kanske att en utgåva av Rödluvan 1989 togs bort från ett par skolor i Kalifornien, eftersom hjältinnan tar vin med sig till sin mormor och därmed kan sägas propagera för alkoholmissbruk. Vågar inte tänka på hur Sveriges olika vargjaktsfalanger skulle kunna tänkas ställa sig till den gamla sagan.
I USA har Shakespeare inte gått fri. Så sent som för 10 år plockade man undan Trettondagsafton från en skola i New Hampshire. Orsak: cross dressing. Pjäsen kunde locka till transvestism. Återigen tycks censuren fungera som ett slags kvalitetsstämpel. Tips till bokförlag: tryck på omslaget ”Förbjuden på flera grundskolor i Texas.”
Äsch, tänker någon, censuren är väl på tillbakagång, bara en trist en rest från ett mörkare förflutet. Kanske i Sverige, där filmcensurchefen nyligen hoppade av då hon inte orkade hålla på och klåfingra sig längre. Men icke så i USA. ALA:s, den amerikanska biblioteksföreningens, statistik visar tvärtom att det blir allt vanligare att ifrågasätta olika böckers lämplighet i skolorna.
Hur ska man då reagera på den amerikanska situationen? Stödköpa ALA:s t-shirt? Borde man inte åtminstone kunna kräva ett bitskt uttalande från svenska PEN-klubben? Eller ska man som så ofta knyta handen i fickan :-) ... och fantisera om hur den invändningsfria romanen skulle se ut – berättelsen som inte upprör någon, som är språkligt neutral (och alltså inte skriven på något av kolonialhistoriens belastade språk), som inte ifrågasätter den givna ordningen, som inte framhäver, förskönar, förfular, förfördelar eller förför och som innehåller en schysst avvägd blandning av vita, gula och svarta, heterosexuella, funktionshindrade, lesbiska, bögar och muslimer. Och är skriven av varken man eller kvinna.
Dagens citat: "Dort, wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen." (Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor.) Heinrich Heine i pjäsen Almansor (1821).
Svante Skoglund är svensklärare, läroboksförfattare och medlem i Svensklärarens redaktionsgrupp. Han skulle ogärna visa elever vägen till Hjalmar Lundboms Svensk raskunskap och Västerlandet i fara. I övrigt är han überliberal i tyck- och tryckfrihetsfrågor.
Ökad krismedvetenhet om nittiotalets skolreformer?
Som vi skrev häromdagen är uppgörelsen med nittiotalets skolreformer i full gång. Pendeln tycks nu helt svängt – och de som tycker annorlunda håller sig märkvärdigt tysta i debatten. Betygssystem och friskolor i all ära – men många av oss tycker nog att kommunaliseringen i kombination med lösare styrning är den stora skurken.
Just kommununaliseringen i allmänhet och Kommunförbundets skurkaktighet i synnerhet är huvudtesen i lärarfackens debattartikel idag på DN Debatt. Lärarna har halkat efter lönemässigt, och yrkets status mätt i sökande per plats har minskat betydligt. Det finns väl ingen av oss som motsäger detta (även om mätmetoden kan ifrågasättas – det finns ju några fler lärarutbildningar nu än 1980), men det havererade utbildningssystem Fjelkner och Preisz pratar om kan uttryckas på andra sätt.
Som att de studenter som börjar på universitetet är mycket sämre rustade än förr. Detta är något hört om länge, och samtliga lärare på universitetet jag känner håller med om detta. Vid Göteborgs universitet har ett större projekt, Ögus-projektet börjat undersöka hur bra eleverna är rustade i svenska efter gymnasiet. Annika Bergström är dyster. Hennes analys är att eleverna läser för mycket litteraturhistoria, och ägnar för lite tid åt språket i sig. Läget förvärras enligt henne av heterogena elevgrupper med högst skiftande förkunskaper.
Det är juste att det som alla pratar om nu också utreds ordentligt. Jag har dock svårt att som Annika Bergström se att det är mindre litteratur och "mer grammatik, semantik och språkhistoria" som är lösningen. Snarare att eleverna gör det som det är tänkt att göra: läsa romaner och skriva och prata om dem, skriva riktiga texter och jobba igenom dem. Jag tror framförallt att ämnet idag, både på högstadiet och gymnasiet präglas av tidsineffektivitet. Eleverna gör för lite – av det mesta. Är det dags för en ny "Svenskämnets kris" (se PO Svedners artikel i Svenskläraren) ?
Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker paradoxalt nog att grammatik och språkhistoria är enormt roligt (men svårt att sälja in i en normal klass).
Just kommununaliseringen i allmänhet och Kommunförbundets skurkaktighet i synnerhet är huvudtesen i lärarfackens debattartikel idag på DN Debatt. Lärarna har halkat efter lönemässigt, och yrkets status mätt i sökande per plats har minskat betydligt. Det finns väl ingen av oss som motsäger detta (även om mätmetoden kan ifrågasättas – det finns ju några fler lärarutbildningar nu än 1980), men det havererade utbildningssystem Fjelkner och Preisz pratar om kan uttryckas på andra sätt.
Som att de studenter som börjar på universitetet är mycket sämre rustade än förr. Detta är något hört om länge, och samtliga lärare på universitetet jag känner håller med om detta. Vid Göteborgs universitet har ett större projekt, Ögus-projektet börjat undersöka hur bra eleverna är rustade i svenska efter gymnasiet. Annika Bergström är dyster. Hennes analys är att eleverna läser för mycket litteraturhistoria, och ägnar för lite tid åt språket i sig. Läget förvärras enligt henne av heterogena elevgrupper med högst skiftande förkunskaper.
Det är juste att det som alla pratar om nu också utreds ordentligt. Jag har dock svårt att som Annika Bergström se att det är mindre litteratur och "mer grammatik, semantik och språkhistoria" som är lösningen. Snarare att eleverna gör det som det är tänkt att göra: läsa romaner och skriva och prata om dem, skriva riktiga texter och jobba igenom dem. Jag tror framförallt att ämnet idag, både på högstadiet och gymnasiet präglas av tidsineffektivitet. Eleverna gör för lite – av det mesta. Är det dags för en ny "Svenskämnets kris" (se PO Svedners artikel i Svenskläraren) ?
Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker paradoxalt nog att grammatik och språkhistoria är enormt roligt (men svårt att sälja in i en normal klass).
måndag 15 oktober 2007
Två ovanliga böcker om böcker
Vägarna till litteraturens värld kan som bekant se väldigt olika ut. Det är kanske inte alltid det är litteraturdocentens eller svensklärarens pedagogiska grepp som fungerar bäst, dvs. ger mottagaren mersmak och stimulerar nyfikenheten. I min hand håller jag två årsfärska vägar-till-läsning-böcker som möjligen kan inspirera medlemmarna till förnyade ansatser i litteraturundervisningen.
Den första boken är serietecknaren Henrik Langes pocket 80 romaner för dig som har bråttom. Den innehåller precis som titeln utlovar mikrosammanfattningar av litterära klassiker, i seriestrippens form. Bilderna är medvetet taffliga, texten saklig – och jag vet inte riktigt varför men jag skrattar högt hela tiden när jag läser den. Torftigheten är så underbart ohögtidlig, kontrasten mot originalförfattarnas höga litterära ambitioner så obetalbart komisk.
Det blir lite som när ett av överdriven läsning oförstört sinne återberättar en saga eller en film. Det vill säga ungefär så här ”Gösta, en försupen präst, räddas till livet av majorskan på Ekeby. Han får bo hos henne med ett gäng kavaljerer. Majorskan blir ivägkörd från Ekeby. Gösta raggar hämningslöst. Han skaffar sig en fru. Majorskan kommer tillbaka och rensar upp på Ekeby… och dör.”
Sublimt. Och kan Bibeln sammanfattas bättre än så här (mina teologiskt skolade kolleger kan sluta läsa nu): ”Gud skapade himmel, jord och människor. Jesus, Guds son, offrar sig för att människorna ska få sina synder förlåtna. Men det går åt helvete ändå.” Är tempusväxlingen medveten?
Lange dra sig inte för ett och annat nålstick: ”Jack vill bli författare. Han festar runt med sprit, knark och kvinnor… och oroar sig för framtiden. Till slut börjar Jack skriva på en bok som handlar om en kille som festar runt med sprit, knark och kvinnor och oroar sig för framtiden.”
Sammanfattningen av Mina drömmars stad är inte heller jättesnäll: ”Elände eländes elände eländes elände eländes elände eländes elände”. Jag tror att en del elever upplever boken EXAKT så.
Jag föreställer mig att den som har en lite sakrosankt hållning till vårt kulturarv kan bli förtörnad av Langes lustmord. Fast ur den känslan kan säkert något gott spira…
Bok två heter 1000 books to change your life och är intressant nog utgiven av TimeOut, förlaget bakom bland annat en veckotidning om London (mest) för turister. Och här är det guidebokens trivsamma didaktik som gäller, fast med en rejält otippad utgångspunkt. Det finns ju ingen karta in i litteraturens värld, som det gör för den som vill lotsa läsare i London. Därför har man utan vidare motivering utgått från en känd passus från Shakespeares Som ni behagar, där barden lägger ut texten om människans "seven ages". Ni vet det där stället som börjar ”Allt the world’s a stage…” och slutar med ”sans everything”. De ofta lysande boktipsen är alltså ordnade tematiskt från födelse till död, via bland annat adolescens och ålderdom. Och det funkar!
Visserligen spränger författarna nästan redan från början de snäva ramarna – t.ex. med rubrikerna ”opening lines” och ”murders”, som helt inte osökt passar in i modellen med olika livsåldrar – men för den som är det minsta sugen på romaner om syskon, krig, kontor (!) eller förfall (! igen) är boken en så kallad guldgruva. Särskilt förtjust blir jag i de många välskrivna, och ofta förvånande, lästipsen från nu levande författare, som Ali Smith och Jonathan Franzen, under rubriken ”A book that changed my life”. Kanske ett ämne för framtida blogginlägg? (Noterar i förbigående att många brittiska romanförfattare verkar ha en diktsamling som sin främsta läsupplevelse.)
Urvalet i 1000 books to change your life är i huvudsak, men inte uteslutande, anglosaxiskt. Den som lider av detta får trösta sig med den ovanligt snajdiga layouten.
Svante Skoglund är svensklärare, läroboksförfattare och medlem i Svensklärarens redaktionsgrupp. Om han skulle tvingas välja en bok som förändrat hans liv skulle det kanske bli Svinhugg går igen av P.G. Wodehouse. Eller Dagarnas skum av Boris Vian. Kanske han berättar mer om detta i en kommande bloggtext.
Den första boken är serietecknaren Henrik Langes pocket 80 romaner för dig som har bråttom. Den innehåller precis som titeln utlovar mikrosammanfattningar av litterära klassiker, i seriestrippens form. Bilderna är medvetet taffliga, texten saklig – och jag vet inte riktigt varför men jag skrattar högt hela tiden när jag läser den. Torftigheten är så underbart ohögtidlig, kontrasten mot originalförfattarnas höga litterära ambitioner så obetalbart komisk.
Det blir lite som när ett av överdriven läsning oförstört sinne återberättar en saga eller en film. Det vill säga ungefär så här ”Gösta, en försupen präst, räddas till livet av majorskan på Ekeby. Han får bo hos henne med ett gäng kavaljerer. Majorskan blir ivägkörd från Ekeby. Gösta raggar hämningslöst. Han skaffar sig en fru. Majorskan kommer tillbaka och rensar upp på Ekeby… och dör.”
Sublimt. Och kan Bibeln sammanfattas bättre än så här (mina teologiskt skolade kolleger kan sluta läsa nu): ”Gud skapade himmel, jord och människor. Jesus, Guds son, offrar sig för att människorna ska få sina synder förlåtna. Men det går åt helvete ändå.” Är tempusväxlingen medveten?
Lange dra sig inte för ett och annat nålstick: ”Jack vill bli författare. Han festar runt med sprit, knark och kvinnor… och oroar sig för framtiden. Till slut börjar Jack skriva på en bok som handlar om en kille som festar runt med sprit, knark och kvinnor och oroar sig för framtiden.”
Sammanfattningen av Mina drömmars stad är inte heller jättesnäll: ”Elände eländes elände eländes elände eländes elände eländes elände”. Jag tror att en del elever upplever boken EXAKT så.
Jag föreställer mig att den som har en lite sakrosankt hållning till vårt kulturarv kan bli förtörnad av Langes lustmord. Fast ur den känslan kan säkert något gott spira…
Bok två heter 1000 books to change your life och är intressant nog utgiven av TimeOut, förlaget bakom bland annat en veckotidning om London (mest) för turister. Och här är det guidebokens trivsamma didaktik som gäller, fast med en rejält otippad utgångspunkt. Det finns ju ingen karta in i litteraturens värld, som det gör för den som vill lotsa läsare i London. Därför har man utan vidare motivering utgått från en känd passus från Shakespeares Som ni behagar, där barden lägger ut texten om människans "seven ages". Ni vet det där stället som börjar ”Allt the world’s a stage…” och slutar med ”sans everything”. De ofta lysande boktipsen är alltså ordnade tematiskt från födelse till död, via bland annat adolescens och ålderdom. Och det funkar!
Visserligen spränger författarna nästan redan från början de snäva ramarna – t.ex. med rubrikerna ”opening lines” och ”murders”, som helt inte osökt passar in i modellen med olika livsåldrar – men för den som är det minsta sugen på romaner om syskon, krig, kontor (!) eller förfall (! igen) är boken en så kallad guldgruva. Särskilt förtjust blir jag i de många välskrivna, och ofta förvånande, lästipsen från nu levande författare, som Ali Smith och Jonathan Franzen, under rubriken ”A book that changed my life”. Kanske ett ämne för framtida blogginlägg? (Noterar i förbigående att många brittiska romanförfattare verkar ha en diktsamling som sin främsta läsupplevelse.)
Urvalet i 1000 books to change your life är i huvudsak, men inte uteslutande, anglosaxiskt. Den som lider av detta får trösta sig med den ovanligt snajdiga layouten.
Svante Skoglund är svensklärare, läroboksförfattare och medlem i Svensklärarens redaktionsgrupp. Om han skulle tvingas välja en bok som förändrat hans liv skulle det kanske bli Svinhugg går igen av P.G. Wodehouse. Eller Dagarnas skum av Boris Vian. Kanske han berättar mer om detta i en kommande bloggtext.
söndag 14 oktober 2007
Upp till kamp mot 94-rörelsen!
Eller vad hände med valfriheten i skolan?
En av de drivande idéerna bakom nittiotalets skolreformer var att på olika sätt öka valfriheten för elever och föräldrar. Närhetsprincipen urholkades, fältet öppnades fritt för kommunalt finansierade friskolor och framförallt gymnasiet blev ett slags valfrihetens Mekka och Medina.
Problemet med denna valfrihet är att den drivits ganska långt. Skolorna fick själva anordna de kurser de ansåg kunde locka elever (och som kunde fylla ut lärarnas nya ”flexibla” 1360-tjänster), eleverna kunde välja bort pluggintensiva kurser och istället välja hobbykurser, som den numera så berömda "Festfixarna" på min egen skola i Uddevalla. Och därigenom få bättre meritpoäng till universitet och högskola, eftersom det i denna golden age av postmodernistisk kunskapsrelativism inte kunde anses mer meriterande att ha läst t ex Franska C (svår kurs) istället för ”Mumsig mat i mysig miljö” (inte lika svår kurs). Ja, nittiotalet var en härlig tid. RIP.
Men den didaktiska pendeln svänger, och det som nu står på programmet är att på olika sätt strama åt valfriheten i skolan.
Nästa käpphäst i kö är förmodligen friskolereformen. Den moderatledda kommunen Täby har sålt ut kommunens gymnasieskola Tibble till skolans rektor och en lärare, för absolut ingenting. Och skolminister Björklund menar nu att det alltid måste finnas ”en möjlighet att gå på en kommunal skola”, och manar till kamp mot dem som "cashar in en massa pengar för något som [de] fått gratis". Det låter annorlunda än vad det gjorde för inte så länge sedan.
Idag går regeringen på nästa gamla älskling - de religiösa friskolorna. Vilken skillnad mot 94 års män, som strök historia och införde religion som obligatoriskt kärnämne på gymnasiet! Dagens beslut innebär att all religiös verksamhet på ordinarie skoltid förbjuds, och udden verkar i lika delar vara riktad mot muslimska som kristna friskolor. Visst är det pikant att också KD och Friskolornas riksförbund och SvD:s ledarsida står bakom. Bäva månde Plymuothbröderna!
Men som vanligt verkar också detta mest vara folkpartistisk symbolpolitik. Endast två skolor har stängts de sista åren för bristande saklighet. Trots detta alltså "tydligare regler, skärpt kontroll, hårdare sanktioner".
Vilken av 94 års reformer kommer regeringen att ge sig på här näst? Det målrelaterade betygssystemet?
Så istället för en fortsatt uppgörelse med 68-rörelsen som vi hoppats på (?) denna höst, fylld av Upp till kamp och bekännelselitteratur, säger spåkulan att vi får en fortsatt uppgörelse med den postmodernistiska 94-generationen. Kom ihåg var ni såg denna term först, ok?
Martin Sandberg är gymnasielärare och har alltid tyckt att det räcker med en sorts tandkräm.
En av de drivande idéerna bakom nittiotalets skolreformer var att på olika sätt öka valfriheten för elever och föräldrar. Närhetsprincipen urholkades, fältet öppnades fritt för kommunalt finansierade friskolor och framförallt gymnasiet blev ett slags valfrihetens Mekka och Medina.
Problemet med denna valfrihet är att den drivits ganska långt. Skolorna fick själva anordna de kurser de ansåg kunde locka elever (och som kunde fylla ut lärarnas nya ”flexibla” 1360-tjänster), eleverna kunde välja bort pluggintensiva kurser och istället välja hobbykurser, som den numera så berömda "Festfixarna" på min egen skola i Uddevalla. Och därigenom få bättre meritpoäng till universitet och högskola, eftersom det i denna golden age av postmodernistisk kunskapsrelativism inte kunde anses mer meriterande att ha läst t ex Franska C (svår kurs) istället för ”Mumsig mat i mysig miljö” (inte lika svår kurs). Ja, nittiotalet var en härlig tid. RIP.
Men den didaktiska pendeln svänger, och det som nu står på programmet är att på olika sätt strama åt valfriheten i skolan.
Nästa käpphäst i kö är förmodligen friskolereformen. Den moderatledda kommunen Täby har sålt ut kommunens gymnasieskola Tibble till skolans rektor och en lärare, för absolut ingenting. Och skolminister Björklund menar nu att det alltid måste finnas ”en möjlighet att gå på en kommunal skola”, och manar till kamp mot dem som "cashar in en massa pengar för något som [de] fått gratis". Det låter annorlunda än vad det gjorde för inte så länge sedan.
Idag går regeringen på nästa gamla älskling - de religiösa friskolorna. Vilken skillnad mot 94 års män, som strök historia och införde religion som obligatoriskt kärnämne på gymnasiet! Dagens beslut innebär att all religiös verksamhet på ordinarie skoltid förbjuds, och udden verkar i lika delar vara riktad mot muslimska som kristna friskolor. Visst är det pikant att också KD och Friskolornas riksförbund och SvD:s ledarsida står bakom. Bäva månde Plymuothbröderna!
Men som vanligt verkar också detta mest vara folkpartistisk symbolpolitik. Endast två skolor har stängts de sista åren för bristande saklighet. Trots detta alltså "tydligare regler, skärpt kontroll, hårdare sanktioner".
Vilken av 94 års reformer kommer regeringen att ge sig på här näst? Det målrelaterade betygssystemet?
Så istället för en fortsatt uppgörelse med 68-rörelsen som vi hoppats på (?) denna höst, fylld av Upp till kamp och bekännelselitteratur, säger spåkulan att vi får en fortsatt uppgörelse med den postmodernistiska 94-generationen. Kom ihåg var ni såg denna term först, ok?
Martin Sandberg är gymnasielärare och har alltid tyckt att det räcker med en sorts tandkräm.
torsdag 11 oktober 2007
Enighet runt problemformuleringarna
Sossarna har länge haft stora problem med sin skolpolitik. Eftersom de själva administrerat grundskolans och gymnasiets försämringar, har det varit mycket svårt att överhuvudtaget identifiera problemen. Som alltid när kloka socialdemokrater slår sina kloka huvuden ihop är samhällsproblem alltid resursproblem – nittiotalskrisen gjorde att skolorna prioriterades ner på kommunnivå (läs en gammal Boris Benulickommentar ) men framförallt – gång på gång på gång – det är invandrarnas fel. Genom att det finns så många utländska barn har Sverige sjunkit som en sten i internationell ranking. Underförstått - så om vi alltså inte tar emot en massa mörkhyade barn som bara kommer hit och sänker vår världsbästaste skola är ju allt löst. Behövs verkligen Sveriegedemokraterna i det här landet?
Denna syn på skolan blev ett sänke i valrörelsen, och den som idag styr den politiska diskursen runt skolan heter Jan Björklund. Ordning och reda bra betyg på fredag. Så tidigt som möjligt. Förbjud mobiltelefoner. Och ge lärarna lite fortbildning. Och fler betygssteg. Så blir allt bra.
Socialdemokraternas svängning har varit på väg ett tag och runt om i de socialdemokratiska leden pratas det på folkpartimanér om kunskap och ordning. De konkreta förslagen har det varit värre med. Det Mona Sahlin hittills kommit med är till intet förpliktigande tal om högre lärarlöner samt läxhjälp efter skoltid (Mona, psst: läxhjälp förutsätter att skoltrötta elever stannar kvar efter skoltid. Och det förutsätter att de överhuvudtaget får läxor). Eller som i Stockholm: mer resurser.
Det är därför som det förslag som Socialdemokraternas skolpolitiska råd presenterar idag känns så otippat. Allvarligt - gå in och läs den, bums. Den bild av skolans problem som ges stämmer bra överens med de flesta lärares bild av var de akuta svårigheterna ligger, och det är mycket tydligt att författarna är skolpolitiker ute i Stockholms kranskommuner snarare än ideologer på partikansliet.
Också den konkreta förslagen är just så konkreta som vi önskar. Och jag tycker att nästan allt känns väldigt vettigt. Jo, obligatorisk gymnasieskola och två år i varje klass är kontroversiellt, bland annat, och detta kommer att tröskas fram och tillbaka både i och utanför sossarnas egna led. Och det går att hitta argument både för och emot. Men inga av förslagen är kuckelimuckmedicin av typ fler betygssteg eller läxhjälp. Och att diskussionen om dessa lösningar kan ske utifrån en för de flesta gemensam problemformulering är ett enormt steg framåt.
Martin Sandberg är gymnasielärare i svenska och historia, samt sitter med i Svensklärarföreningens styrelse.
Denna syn på skolan blev ett sänke i valrörelsen, och den som idag styr den politiska diskursen runt skolan heter Jan Björklund. Ordning och reda bra betyg på fredag. Så tidigt som möjligt. Förbjud mobiltelefoner. Och ge lärarna lite fortbildning. Och fler betygssteg. Så blir allt bra.
Socialdemokraternas svängning har varit på väg ett tag och runt om i de socialdemokratiska leden pratas det på folkpartimanér om kunskap och ordning. De konkreta förslagen har det varit värre med. Det Mona Sahlin hittills kommit med är till intet förpliktigande tal om högre lärarlöner samt läxhjälp efter skoltid (Mona, psst: läxhjälp förutsätter att skoltrötta elever stannar kvar efter skoltid. Och det förutsätter att de överhuvudtaget får läxor). Eller som i Stockholm: mer resurser.
Det är därför som det förslag som Socialdemokraternas skolpolitiska råd presenterar idag känns så otippat. Allvarligt - gå in och läs den, bums. Den bild av skolans problem som ges stämmer bra överens med de flesta lärares bild av var de akuta svårigheterna ligger, och det är mycket tydligt att författarna är skolpolitiker ute i Stockholms kranskommuner snarare än ideologer på partikansliet.
Också den konkreta förslagen är just så konkreta som vi önskar. Och jag tycker att nästan allt känns väldigt vettigt. Jo, obligatorisk gymnasieskola och två år i varje klass är kontroversiellt, bland annat, och detta kommer att tröskas fram och tillbaka både i och utanför sossarnas egna led. Och det går att hitta argument både för och emot. Men inga av förslagen är kuckelimuckmedicin av typ fler betygssteg eller läxhjälp. Och att diskussionen om dessa lösningar kan ske utifrån en för de flesta gemensam problemformulering är ett enormt steg framåt.
Martin Sandberg är gymnasielärare i svenska och historia, samt sitter med i Svensklärarföreningens styrelse.
onsdag 10 oktober 2007
Politisk korrekthet är fint
Att läsa äldre texter i klassrummet kan ställa till problem. Många av dem är både rasistiska och sexistiska, och även i de snällaste antologier för gymnasiebruk finns texter och författare som ju egentligen är förfärliga. I Brodows Möt litteraturen hittar vi t ex Fredmans epistel nr 23 som ju förhärligar alkoholism, Fröken Julie och Madame Bovary framställer kvinnor som våp, Bertolt Brecht och Jan Myrdal har hyllat blodiga kommunistiska diktaturer, Cervantes driver med en person som är uppenbart psykiskt sjuk, Vilhelm Moberg var milt uttryckt homofobisk, och Salman Rushdie framställer indier som lallande idioter. Vidriga djurtransporter på gränsen till tortyr i Taubes "Möte i monsunen". Och vad ska vi säga om Vreeswijks "Hönan Agda"? Det verkar som om det finns utrymme för omarbetning inför nästa upplaga.
Eller inte. I somras anmäldes Tintin i Kongo till JK för rasism. Det gick nu inte igenom, men historikern Henrik Höjer menar att vi har en trend i samhället "att bedöma förflutenheten utifrån dagens värderingar". Och nog kan det finnas en politisk korrekthet som kan få vem som helst att vilja bli republikansk radiopratare, som när Centrum mot rasism ville förbjuda glassen Nogger Black härom året.
Problemet med dessa exempel är ju att de sopar undan benen på oss som är politiskt korrekta på allvar. Jag tycker det är fint att "chokladboll" slagit igenom, och blir provocerad av kaféer som skämtar till det med "kalla-den-vad-du-vill-boll". Det är en enormt tacksam ingång för oss lärare att i bästa politiska korrekthetsanda gå in i texter med politiskt korrekta glasögon och fråga eleverna vad Strindbergs text säger om tidens kvinnosyn och Brechts text om socialismen som möjlighet för världen.
Och vi måste lära eleverna att vi har regler för politisk korrekthet i samhället idag. Invandringspolitik kan inte diskuteras hur som helst om man vill undvika att bli stämplad som sverigedemokrat, och skall man argumentera mot abort kan inte första meningen i texten vara "abort är mord" – om man vill bli läst och tagen på allvar.
För tyvärr är det så att dum-politisk-korrektheten möter sin motsats, - den råa populismen. När nynazister stormade in på Lunds konsthall häromdan och förstörde Andres Serranos bilder på män som har sex med varandra uttryckte den moderata lokalpolitikern Sune Cederpil förståelse för tilltaget. Vad är egentligen skillnaden mellan detta och att vilja förbjuda Tintin i Kongo?
Martin Sandberg är gymnasielärare och anklagas ofta av sina elever för överdriven politisk korrekthet
Eller inte. I somras anmäldes Tintin i Kongo till JK för rasism. Det gick nu inte igenom, men historikern Henrik Höjer menar att vi har en trend i samhället "att bedöma förflutenheten utifrån dagens värderingar". Och nog kan det finnas en politisk korrekthet som kan få vem som helst att vilja bli republikansk radiopratare, som när Centrum mot rasism ville förbjuda glassen Nogger Black härom året.
Problemet med dessa exempel är ju att de sopar undan benen på oss som är politiskt korrekta på allvar. Jag tycker det är fint att "chokladboll" slagit igenom, och blir provocerad av kaféer som skämtar till det med "kalla-den-vad-du-vill-boll". Det är en enormt tacksam ingång för oss lärare att i bästa politiska korrekthetsanda gå in i texter med politiskt korrekta glasögon och fråga eleverna vad Strindbergs text säger om tidens kvinnosyn och Brechts text om socialismen som möjlighet för världen.
Och vi måste lära eleverna att vi har regler för politisk korrekthet i samhället idag. Invandringspolitik kan inte diskuteras hur som helst om man vill undvika att bli stämplad som sverigedemokrat, och skall man argumentera mot abort kan inte första meningen i texten vara "abort är mord" – om man vill bli läst och tagen på allvar.
För tyvärr är det så att dum-politisk-korrektheten möter sin motsats, - den råa populismen. När nynazister stormade in på Lunds konsthall häromdan och förstörde Andres Serranos bilder på män som har sex med varandra uttryckte den moderata lokalpolitikern Sune Cederpil förståelse för tilltaget. Vad är egentligen skillnaden mellan detta och att vilja förbjuda Tintin i Kongo?
Martin Sandberg är gymnasielärare och anklagas ofta av sina elever för överdriven politisk korrekthet
tisdag 9 oktober 2007
Fråga lärarna, fråga universitetet
Nästa vecka lämnar betygsutredningen sitt förslag till det nya betygssystemet. Fortfarande har ingen enighet över blockgränsen nått, och fortfarande definieras problemet som ”det kan vara oerhört stora kunskapsskillnader mellan olika elever och att de [ändå får] samma betyg”.
Detta skall alltså åtgärdas med ett sjugradigt betygssystem A-F. Nytt i förslaget är att det som idag endast är tre steg som skall beskrivas språkligt, ”G+” och ”VG+” ska ”lämnas ´åt professionen´, det vill säga lärarna. Detta lär ju inte förbättra möjligheterna till samtal med eleverna om betygen; det samtal som är det målrelaterade bettygssystemets kärna. Och som vi påpekat tidigare: fler steg löser inga problem.
Hela utredningen som enligt DN verkar vara ett beställningsjobb från skolminister Björklund förefaller allt för mycket återgå till åttiotalets elevmissnöje att ”femmorna är slut". Problemet är inte längre att femmorna tar slut utan att alla får femmor. Enligt Göteborgs-Posten i våras (ingen länk på nätet) fick 98 % MVG i religion på en gymnasiefriskola (Sigrid Rudebeck) i Göteborg, och sökande lottas in på attraktiva utbildningar för att samtliga som vill in har maxbetyg.
Är det inte bättre att skapa parlamentarisk enighet (så vi slipper återställare även på detta område), är det inte bättre att fråga experter på området som Bo Sundblad och Per Måhl (läs artikel i Skolvärlden här) eller Bengt Selghed (läs artikel i Svenskläraren här) om vad de anser, är det inte bättre att helt enkelt fråga lärare och universitet vad de tycker behöver göras? Och varför inte kika på världens bästa skola – Finland – hur de har löst motsvarande problem?
Martin Sandberg är pappaledig gymnasielärare som slipper sätta betyg denna termin
Detta skall alltså åtgärdas med ett sjugradigt betygssystem A-F. Nytt i förslaget är att det som idag endast är tre steg som skall beskrivas språkligt, ”G+” och ”VG+” ska ”lämnas ´åt professionen´, det vill säga lärarna. Detta lär ju inte förbättra möjligheterna till samtal med eleverna om betygen; det samtal som är det målrelaterade bettygssystemets kärna. Och som vi påpekat tidigare: fler steg löser inga problem.
Hela utredningen som enligt DN verkar vara ett beställningsjobb från skolminister Björklund förefaller allt för mycket återgå till åttiotalets elevmissnöje att ”femmorna är slut". Problemet är inte längre att femmorna tar slut utan att alla får femmor. Enligt Göteborgs-Posten i våras (ingen länk på nätet) fick 98 % MVG i religion på en gymnasiefriskola (Sigrid Rudebeck) i Göteborg, och sökande lottas in på attraktiva utbildningar för att samtliga som vill in har maxbetyg.
Är det inte bättre att skapa parlamentarisk enighet (så vi slipper återställare även på detta område), är det inte bättre att fråga experter på området som Bo Sundblad och Per Måhl (läs artikel i Skolvärlden här) eller Bengt Selghed (läs artikel i Svenskläraren här) om vad de anser, är det inte bättre att helt enkelt fråga lärare och universitet vad de tycker behöver göras? Och varför inte kika på världens bästa skola – Finland – hur de har löst motsvarande problem?
Martin Sandberg är pappaledig gymnasielärare som slipper sätta betyg denna termin
måndag 1 oktober 2007
Litteraturkanon 2.0
Några av er kanske minns att frågan om en svensk litteraturkanon kändes ganska het förra året. Folkpartisten Cecilia Wikström menade att svenska skolor i likhet med danska behöver en gemensam, av skolverket stadfäst och gillad litteraturlista som gäller för alla elever på alla skolor. Hård debatt följde under sensommaren (läs kommentarerna från Stefan Jonsson och Ebba Witt Brattström). I vintras satte nationens största friskolekedja ihop en egen litteraturkanon tillsammans med Svenska Akademien. Och Svenskläraren ägnade ett helt nummer under hösten att diskutera saken.
I år har kanondebatten gått in i ett nytt, kan vi säga mer praktiskt skede. Litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg har totat ihop femtonhundra sidor litteraturantologi för universitetsbruk, och en kritiker på Sveriges Radio har plockat samman åttahundra sidor svenska dikter ("de bästa").
Denna uppgraderade inställning till litteraturkanon tycker jag är väldigt sympatisk. Vilken svensklärare vill inte ha dessa överdimensionerade smörgåsbord att smaka runt i, för att kunna göra sina egna urval till sin egen undervisning? Visst kanske dessa volymer lider av en viss elefantiasis – men det är ju just det som är så trevligt! Bläddra, läs, ta det som passar! Ingen skriver dig på näsan!
Också Expressen har ju blandat sig i denna debatt. Köp kvällstidning + (faktiskt jätteful gredelin) klassiker för 59 kr inbundet och klart. Och jo, alla urval kan ju diskuteras, så också implikationerna, men varför egentligen gnälla? Nästan alla av dessa är ju jättebra! Blir inte också du sugen på att än en gång läsa Gösta Berlings saga? Och handen på hjärtat: kom du verkligen igenom hela Döden i Venedig? Nu har du chansen att reparera.
Att på dessa sätt prångla ut en litteraturkanon till studerande, lärare och en intet ont anande allmänhet är enormt tilltalande. Bara tanken på att Mörkrets hjärta och Förvandlingen kommer att trängas med Mankell och Marklund i hundratusentals svenska bokhyllor känns väldigt omvälvande. Vad kommer det här leda till i förlängningen? Lärare: "Ja, Doktor Glas är ett förslag tycker jag! Ska vi ta den?" Elev: "Ja men kan vi inte ta något som någon inte redan läst. Kanske Harry Potter? Eller Da Vinci-koden?".
Men - att spika fast vilka böcker, vilka noveller, vilka dikter som alla elever måste läsa ger en helt annan smak i munnen. Det är du och dina elever som bestämmer vad ni tillsammans läser i klassrummet. Problemet i den svenska skolan är inte att eleverna läser fel böcker – problemet är att många knappt får läsa några alls.
Martin Sandberg är gymnasielärare och får lite tyst tillägga att han missat flera av Expressens klassiker. Fler än han vill medge.
I år har kanondebatten gått in i ett nytt, kan vi säga mer praktiskt skede. Litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg har totat ihop femtonhundra sidor litteraturantologi för universitetsbruk, och en kritiker på Sveriges Radio har plockat samman åttahundra sidor svenska dikter ("de bästa").
Denna uppgraderade inställning till litteraturkanon tycker jag är väldigt sympatisk. Vilken svensklärare vill inte ha dessa överdimensionerade smörgåsbord att smaka runt i, för att kunna göra sina egna urval till sin egen undervisning? Visst kanske dessa volymer lider av en viss elefantiasis – men det är ju just det som är så trevligt! Bläddra, läs, ta det som passar! Ingen skriver dig på näsan!
Också Expressen har ju blandat sig i denna debatt. Köp kvällstidning + (faktiskt jätteful gredelin) klassiker för 59 kr inbundet och klart. Och jo, alla urval kan ju diskuteras, så också implikationerna, men varför egentligen gnälla? Nästan alla av dessa är ju jättebra! Blir inte också du sugen på att än en gång läsa Gösta Berlings saga? Och handen på hjärtat: kom du verkligen igenom hela Döden i Venedig? Nu har du chansen att reparera.
Att på dessa sätt prångla ut en litteraturkanon till studerande, lärare och en intet ont anande allmänhet är enormt tilltalande. Bara tanken på att Mörkrets hjärta och Förvandlingen kommer att trängas med Mankell och Marklund i hundratusentals svenska bokhyllor känns väldigt omvälvande. Vad kommer det här leda till i förlängningen? Lärare: "Ja, Doktor Glas är ett förslag tycker jag! Ska vi ta den?" Elev: "Ja men kan vi inte ta något som någon inte redan läst. Kanske Harry Potter? Eller Da Vinci-koden?".
Men - att spika fast vilka böcker, vilka noveller, vilka dikter som alla elever måste läsa ger en helt annan smak i munnen. Det är du och dina elever som bestämmer vad ni tillsammans läser i klassrummet. Problemet i den svenska skolan är inte att eleverna läser fel böcker – problemet är att många knappt får läsa några alls.
Martin Sandberg är gymnasielärare och får lite tyst tillägga att han missat flera av Expressens klassiker. Fler än han vill medge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
